SE432001B - Sett for nedslagning av den undre enden pa spontplankor i en berggrund - Google Patents

Description

l0 15 20 25 30 35 'av spontväggen,fästes ankarna vanligtvis på så sätt att 7811079-8 2 är ytterst omständligt och dyrbart eftersom man före spräng- ningen av den i allmänhet V-formiga rännan måste avlägsna allt löst på berggrunden liggande stenmaterialf Dessutom . måste man vid löst överliggande massor iaktta en slänt- vinkellutning av 3:1 för att med säkerhet förhindra att rännan fylls igen efter sprängningen. Sedan plankorna placerats i V-rännan och efter den därpå följande gjut- ningen är det ofta nödvändigt att lägga tillbaka det med så stort besvär borttagna stenmaterialet för att säker- ställa den färdiga spontväggens slutgiltiga stabilitet.

Bortsett från den ökade arbetsinsatsen går härigenom de egentliga fördelarna med en spontvägg fullständigt för- lorade, nämligen dess genom en komprimering av grund- materialet vid pålning betingade säkra fasthållning i grunden, och den färdiga spontväggen är egentligen ingen- ting annat än en fristående mur.

Har man en berggrund som ej tillåter pålnings- arbeten är det inte bara uppsättningen av spontväggen, utan även dess därpå följande förankring i sidled som vållar svårigheter. Efter uppsättningen av en spontvägg, alltså efter nedslagningen av de enskilda spontplankorna, kan det nämligen vara nödvändigt att säkra spontväggens övre ände mot förskjutning, vilket vanligtvis sker med hjälp av ankare som sträcker sig i en vinkel av ca 450 snett nedåt från spontväggens övre kant. En sådan förank- ring anordnas framför allt vid spontväggar som är utsatta för ett högt ensidigt bottentryck och i nedslaget tillstånd till följd av den rådande grundstrukturen uppstöttas endast vid den nedre änden. Dessa förhållanden är mycket vanliga vid kustförstärkningsarbeten resp vid byggandet av kajan- läggningar där berggrund förekommer i skiljelinjen mellan vatten och land.

Har man en berggrund på den mot land vettande sidan från vattensidan utgående borrningar utföres från spont- väggens övre kant snett nedåt, varpå enkla ankare i form av platt- eller vinkelstâl först placeras löst i dessa { 10 15 25 30 35 7811079-8 3 borrningar. Därefter gjuter man betong i de ankarna upp- tagande borrningarna. Genom i första hand vilofriktion alstrar den stelnade betongen fasthållningskrafter mellan sig och borrningens vägg. Eftersom materialet ej kompri- meras, såsom fallet är vid pâlningsarbeten, är dessa fast- hållningskrafter per ytenhet ej särskilt stora, varför friktionsytan mellan betongen och borrningens vägg måste dimensioneras i överensstämmelse därmed. Av denna anledning måste ankarna ofta göras mycket långa, vilket medför en betydande kostnadsökning.

En ytterligare nackdel med dessa förankringsför- I faranden består däri att om den statiska friktionen tempo- rärt upphäves, exempelvis till följd av ett slag eller en stöt, en glidfriktion uppträder vilken som bekant ger lägre fasthållningskrafter än vilofriktionen. Dylika stötar kan uppstå exempelvis genom oförsiktig manövrering av ett far- tyg som angör spontväggen eller genom vibrationer som härrör från en närliggande gata. Särskilt farliga är vibra- tioner som alstras av sprängningsarbeten i närheten av spontväggen, såsom fallet är när vattendjupet vid spont- väggen skall ökas, vilket vid berggrund endast kan göras genom sprängningsarbeten. Därvid är det risk att spont- väggen omedelbart efter en sprängning över en stor del av sin längd lossnar från ankarna och tryckes bort av botten- trycket.

Det har alltså hittills ej varit möjligt att genom enkel nedslagning av de nedre plankändarna uppsätta spont- väggar på berggrund som ej tillåter pålningsarbeten och att vid behov förankra plankorna i sidled genom enkel ned- slagning av förankringsorgan. I stället har man hittills fått gå andra vägar där inga pålningsarbeten förekommer och där man förutom alla de andra nackdelarna också fått avstå från de mycket stora fasthållningskrafter som den vid pålningsarbeten erhållna komprimeringen av materialet i berggrunden erbjuder.

Föreliggande uppfinning har därför till uppgift att åstadkomma ett förfarande vilket gör det möjligt att också 10 15 20 25 30 7811079-8 4 på en hård berggrund som i och för sig ej medger pålnings~ arbeten uppsätta stabila spontväggar genom nedslagning av de nedre plankändarna resp att fästa sidoankarna för dylika - spontväggar genom nedslagning.

Denna uppgift löses enligt uppfinningen därigenom att åtminstone ett hål borras genom det eventuellt före- kommande rullstensskiktet ned i berggrunden, att en vattentät behållare, som innehåller en sprängladdning, nedföres i varje hål, varvid sprängladdningens volym- andel är ringa jämfört med behållarens volym, att en vibrationssprängning genomföres genom detonering av sprängladdningen, vid vilken sprängning berggrunden söndersplittras med avseende på dess inre struktur och i stort sett bibehåller sin yttre form, och att spont- plankorna slås ned i den genom vibrationssprängningen bearbetade berggrunden.

Uppfinningen innebär alltså i princip att de en- skilda, till en spontvägg hörande spontplankorna kan slås ned i en i och för sig ogenomtränglig berggrund genom att man i denna spränger hål för upptagning av spontplankornas nedre ändar. Denna sprängning är emellertid ingen bort~ sprängning av material i vanlig bemärkelse, utan ett slags vibrationssprängning som utföres med hjälp av en enligt uppfinningen förberedd sprängladdning och så att säga "mjukar upp" berggrunden. I en på detta sätt förberedd berggrund kan de enskilda spontplankorna sedan slås ned en efter en utan större svårighet och framför allt utan risk att den nedre plankänden stukas eller böjes. Därvid åstadkommer det vid plankornas nedslagning bortträngda stenmaterialet en komprimering av den genom sprängningen "uppmjukade" berggrunden, varigenom spontväggen säkert fasthålles i berggrunden.

I motsats till den gängse anbringningen av en laddning för bortsprängning av exempelvis sten placeras Apfängladdningen enligt uppfinningen i ett av behållaren bildat expansionsutrymme som tjänstgör som första utvidg- ~"@garum efter antändning. Det har nämligen visat si; » 10 15 20 25 30 35 7811079-8 5 att från randzonerna i detta expansionsutrymme utgår tryck- vågor som visserligen är i stånd att söndersplittra också mycket hårda stenstrukturer men som ej kan åstadkomma någon nämnvärd lägesförändring. Denna effekt uppträder i alla riktningar runt om tryckvågskällan och förstärkes avsiktligt i en föredragen riktning genom att man på ett förutbestämt avstånd anordnar en andra sådan tryckvågskälla, dvs en enligt uppfinningen förberedd sprängladdning. vid korrekt avstånd - som är ungefär tio gånger så stort som borrhålsdiametern, i regel 60-150 cm - är allt material mellan de båda borr- hålen inom ett avstånd som är ungefär tre gånger så stort som borrhålsbredden söndersplittrat i sådan utsträckning att en spontväggplanka kan slås ned med ca 25-40 slag per l0 cm.

Den expansionsutrymmet i sprängladdningens omgivning bildande behållaren består företrädesvis av plast, men får under inga omständigheter vara av metall. Anledningen här- till är att efter sprängladdningens antändning delar av behållaren kan stanna kvar inom det omrâde i vilket spont- plankorna sedan slås ned. Sådana kvarblivande delar utgör inget hinder om de består av plast, medan metalldelar kan förorsaka avsevärda svårigheter. Det enklaste är att bilda behållarna genom kontinuerlig avskärning av bitar av PVC- rör och att tillsluta rörbitarnas ändar med motsvarande lock. Lämpliga rör är dräneringsrör etc som finns i all- männa handeln till låga priser.

Vanligtvis behöver inga särskilda åtgärder vidtas för att centrera sprängladdningen i behållaren eftersom det för den beskrivna verkan av förexpansionen är oväsent- ligt om den för det mesta i form av strängar införda spräng- laddningen anligger mot behållarens vägg eller befinner sig i dess mitt. Om man av någon anledning ändå vill centrera sprängladdningen kan man använda lämpliga distans- hållare. Viktigt är bara att gasutrymmet i behållaren är tillräckligt stort för att kunna tjäna som expansions- utrymme. Ju mindre detta expansionsutrymme är, desto mer tenderar sprängningen till att bli en bortsprängning, dvs 10 15 20 25 30 35 7811-079- 8 6 den åstadkommer en lägesförändring av stenmaterialet, och när expansionsutrymmet saknas helt får man endast denna sistnämnda verkan.

Beträffande spontväggens förankring i sidled utgår uppfinningen från den kända spontväggens överkant snett löpande borrning. Härutöver kännetecknet att som ankare borrningens diameter väljes bredd, att i varje borrning åtgärden att anordna en från nedåt in i berggrunden för- uppvisar uppfinningen det användes en spontplanka, att mindre än plankans maximala placeras en en sprängladdning innehållande, vattentät behållare, att sprängladdningens volymandel i förhållande till behållarens volym väljes så att efter sprängladdningens antändning stenmaterialet kring varje borrning genom söndersplittring iordning- ställs för nedslagning av en spontplanka och borrningen lätt vidgas till ett hål, och att spontplankan slås ned med sin mittlinje ungefär längs med hålets mittlinje.

Enligt en vidareutveckling av uppfinningen utnyttjas alltså även för spontväggarnas förankring i sidled prin- cipen att “mjuka upp" den dessförinnan ogenomträngliga berggrunden med hjälp av en vibrationssprängning. Även här placeras sprängladdningen i en ett expansionsutrymme bil- dande behållare från vars randzoner tryckvågor utgår som söndersplittrar stenmaterialet utan att förorsaka någon nämnvärd lägesförändring. Den obetydliga lägesförändringen som en mindre utvidgning av den ursprungliga borrningen till ett hål innebär kan utan vidare kontrolleras genom motsvarande dimensionering av expansionsutrymmet. Följakt- ligen utföres sprängningen på så sätt att man dels erhåller en söndersplittring av den omgivande stenstrukturen och dels utnyttjar sprängningens begynnelsestadier för undan- skaffning av material, varvid sistnämnda emellertid sker så skonsamt att borrningen visserligen vidgas till ett hål men hålets väggar ej förstöres. Därvid är det ej möjligt att i förväg bestämma volymförhållandet mellan sprängladdning och behållarvolym, utan detta förhållande måste alltid 10 15 20 25 30 35 78411079-8 7 anpassas till den berggrund i vilken ankaret ska anbringas.

Givetvis måste sprängningens begynnelsestadier för undan- skaffning av material ha en mindre verkan vid en mjuk berggrund än vid en särskilt hård berggrund.

Den genom sprängning åstadkomna strukturförstöringen och uppluckringen är nödvändiga för att pålningsarbeten över huvud taget skall kunna utföras i berggrunden. Det är emellertid också nödvändigt att man för spontväggens för- ankring i sidled ej längre använder ett i borrningen passande platt- eller vinkelstål utan en vanlig spontplanka vars dimensioner är något större än den till ett hål vid- gade borrningens dimensioner. Vid den därpå följande in- sättningen av plankan tjänar borrhålet som förträngnings- utrymme för det av plankan undanträngda materialet. Detta av borrningen bildade förträngningsutrymme är mindre än det för plankans volym erforderliga förträngningsutrymmet vilket i sin tur leder till att plankans insättning åstad- kommer en komprimering av den omgivande och genom spräng- ningen uppluckrade berggrunden. Härigenom erhålles mycket höga fasthållningskrafter för det nedslagna ankaret och således en fast och säker inspänning av ankaret.

Före sprängningen har hålen en diameter av ca 32-65 mm. Sedan sprängladdningarna detonerat - för spräng- laddningarnas dimensionering utnyttjas de genom föregående provsprängningar vunna erfarenheterna - har i regel ett område med en diameter av ca 500 mm kring hålet och längs dess mittlinje förändrats, dvs förstörts i sin struktur genom sprängningen. Vid nedslagna spontplankoravtar sten- materialets komprimering successivt från hålets ytter- diameter- till randen av det förändrade området. Spont- plankorna slås ned på sådant sätt att deras mittområde befinner sig ungefär i hålets mittpunkt så att de båda långsidorna slås ned i den genom sprängningen upp- luckrade berggrunden. Vid större spontplankor eller om grundförhållandena så tillåter kan också två bredvid varandra liggande hål borras för en och samma planka, varvid hålens mittpunkter vid nedslagningen ligger ungefär 7811079-8 10 15 20 25 30 35 8 inom området för de yttre plankkanterna.

Vid förankring av en spontvägg med förfarandet enligt uppfinningen kan man antingen använda ett mindre antal ankare eller kortare ankare för att uppnå samma stabilitet hos spontväggen. I överensstämmelse härmed är förberedningsarbetena billigare så att förfarandet enligt uppfinningen möjliggör ej blott en säkrare, utan också en billigare förankring än tidigare.

När särskilt höga krav ställs på ankarets fasthåll- ningskrafter måste man vid ogynnsamma grundförhållanden använda ett något längre ankare och till följd härav göra borrningen längre. Det kan då vara lämpligt att i stället för en enda behållare anordna flera behållare efter varandra så att man på varje djup längs borrningens axel erhåller ungefär samma förändringar i stenmaterialet. Alter- nativt kan man härför också använda en enda lång behållare i vilken man placerar ett flertal sprängladdningar efter varandra vilkas volym anpassats efter de rådande förhållan- dena. Oavsett hur sprängladdningarna anordnas så måste samtliga i en borrning placerade sprängladdningar alltid tändas samtidigt. ' Vare sig det gäller uppsättning av en spontvägg eller fastsättning av sidoankarna för en spontvägg lämpar : sig förfarandet enligt uppfinningen såväl för torrt liggande z berggrund som för berggrunder under vatten. En överliggande massa som medger pålningsarbeten är härvidlag utan betydelse.

Behållarna placeras i borrningarna lämpligtvis med hjälp av rör som redan under borrningsarbetet skickas efter borr- verktyget och härigenom förhindrar en rasering av den ny- upptagna borrningen. Sedan behållarna förts ned genom dessa rör kan man utan.vidare ta bort rören. Även om borrningen härvid skulle rasa ihop når man ändå avsedd sprängnings- verkan.

Uppfinningen ska nu närmare beskrivas med hänvisning till bifogade ritning som visar två praktiska utförings- exempel. Fig l visar en schematisk planvy av en borrhålsrad för uppsättning av en spontvägg. Fig 2 visar en schematisk 10 15 20 25 30 35 7811079-8 9 sidovy i sektion av borrhålsraden enligt fig l. Fig 3 visar en schematisk tvärsektion av en spontvägg med ankare.

Fig 4 A och B visar i schematisk planvy två något från varandra avvikande utföringsformer av ankaret sett i ned- slagningsriktningen.

Fig l och 2 visar schematiskt tillvägagångssättet för uppsättning av en spontvägg. Själva spontväggen är ej visad, dess förlopp är antytt i fig l med en streckad linje l. Längs denna streckade linje l har ett antal borrhål förts ned. Borrhålens 2 djup och vattenytan 3 framgår av fig 2. Varje borrhål 2 sträcker sig igenom en ev överliggande massa 4 in i det övre skiktet av berg- grunden 6. Spontväggen ska förankras genom att spont- plankorna slås ned i berggrunden 6 till ett djup som ungefär motsvarar borrhålens 2 djup i berggrunden 6 (exempelvis 30 cm).

Varje borrhål 2 fodras först med ett rör 8 så att inget löst stenmaterial från den överliggande massan 4 kan falla ned i den nyupptagna borrningen. Sedan borrnings- arbetet avslutats skjutes en behållare l0 genom röret 8 ungefär till borrningens botten. Behållaren består före- trädesvis av en bit PVC~rör vars båda ändar förslutits med hjälp av lock. I ett av looken befinner sig en icke visad vattentät genomföring för antändning av en i behållaren placerad och schematiskt visad sprängladdning 12. De nedre ändarna av behållarna 10 är försedda med hullingar 14 som när behållaren 10 skjutes in i borrhålet 2 anligger mot behållaren och vid en rörelse uppåt av behållaren, dvs i riktning ut ur borrhålet, fälls ut och härigenom klämmer fast behållaren innanför borrhålet.

Sedan behållaren bragts på plats dras röret 8 ut ur borrhålet 2, varvid den överliggande massans stenmaterial åter lägger sig över-borrhålet och behållaren däri. Detta gäller naturligtvis endast om den överliggande massan 4 består av löst stenmaterial i form av en raskägla. Består den överliggande massan 4 av fastare material, bibehålles borrningen i huvudsak oförändrad, vilket emellertid är 7811079-8 10 15 20 25 30 35 10 betydelselöst för förfarandet enligt uppfinningen. I mot- sats till vad som visats i fig 2 kan stenmaterialet i den överliggande massan 4 emellertid också falla ned i det mellan borrhålet 2 och behållarens lO yttersida bildade mellanrummet. Under alla omständigheter kommer behållaren 10 att ha ett tillräckligt stort expansionsutrymme för för- expansion efter sprängladdningens 12 antändning.

Beroende på den utsträckning i vilken omgivningen kan belastas och beroende på längden av den färdiga spont- väggen bringas därefter sprängladdningarna 12 sektionsvis eller samtidigt att detonera, varigenom strukturen mellan borrhålen 2 söndersplittras i önskat omfång. Dessförinnan har sprängverkan och borrhålsdjupen fastställts på empirisk väg med hjälp av provborrningar och provsprängningar. Här- till räcker det vanligtvis att göra två eller tre försök för att sprängningen skall få avsedd effekt.

Den av de från borrhålet 2 utgående tryckvågorna " åstadkomna söndersplittringen av berggrunden 6 är störst inom de i fig l schematiskt med prickstreckade linjer 5 visade konformiga områdena, vilket i första hand beror på att de från två borrhål 2 med en hastighet av ca 6000 m/sek varandra träffande tryckvågorna reflekteras av varandra och av nybildade sprickor innanför berggrunden 6 samt för- stärkes och avledes utan att blåsa bort berggrunden. I samband härmed slungas en del av den överliggande massan upp men sjunker i huvudsak vertikalt ned igen eftersom den bromsas av det ovanför stående vattnet.

Efter sprängning av en sektion resp samtliga spräng- laddningar 12 har knappast någon förändring inträffat i bottenstrukturen. Liksom tidigare ligger den överliggande massan, eventuellt med något mera varierande tjocklek, över den till det yttre i det närmaste oförändrade berggrunden 6 som nu emellertid medger pålningsarbeten. Eventuellt i berggrunden 6 kvarvarande behållarrester har ingen negativ inverkan på en därefter företagen nedslagning av spont- plankor eftersom de sönderdelas resp tryckes åt sidan av i spontplankans nedre kant. Det har för övrigt visat sig att 10 15 20 25 30 35 7811079~8 ll vanliga spontplankor kan slås ned med 25-40, högst 50 slag per 10 cm i den till sin struktur söndersplittrade berg- grunden 6. ' Förfarandet enligt uppfinningen för nedslagning av spontplankor har här beskrivits med hänvisning till en situation där man över berggrunden 6 har en överliggande massa 4 och över denna massa en vattenansamling. Givetvis kan förfarandet enligt uppfinningen också användas vid berggrund som ligger öppen utan överliggande massa. En dylik, mycket enkel situation är emellertid tämligen sällsynt, och en överliggande massa får därför anses vara normal. Framför allt i dessa fall utgör förfarandet enligt uppfinningen för nedslagning av spontplankor ett fördel- aktigt och billigt tillvägagångssätt.

Med hänvisning till fig 3 och 4 ska nu förklaras hur man enligt uppfinningen går tillväga för att fästa ankarna för en spontvägg i en under vatten liggande berg- grund. Fig 3 visar schematiskt och i tvärsektion ett typiskt strandparti som befästs och uträtats med hjälp av en spontvägg ll. Spontväggens ll enskilda plankor 16 har genom den genomträngbara, överliggande massan 4 slagits ned i berggrunden 6 med hjälp av det ovan beskrivna för- farandet. De enskilda spontplankornas 16 övre ändar har upptill sammanförts med hjälp av ett spännbeslag 8.

Området till höger om spontväggen ll, som i den visade situationen ännu är fyllt med vatten, fylles efter strandpartiets befästning och uträtning med fyllnads- material så att ett tryck utövas på spontväggens ll i fig. 3 högra sida. Detta tryck utövar på spontväggen ll ett vridmoment och en tvärgående kraft som spontväggen själv ej kan kompensera. Man måste därför på spontväggens mot land vettande sida på jämna avstånd anordna en för- ankring som vanligtvis utgöres av ankare 20 vilka från spontväggens ll övre kant föres snett ner i grunden med en vinkel av ungefär 450.

Medan dessa ankare 20 hittills utgjorts av vinkel- järn resp plattjärn föreslås enligt uppfinningen att som 78111079- 8 10 15 20 25 30 35 12 dylika ankare använda en spontplanka av samma typ som spontplankorna 16. För att nedföra dessa ankarplankor 20 i grunden utföres genom den överliggande massan 4 och ned i berggrunden 6 minst en borrning 22 som har en diameterå av ca 32-65 mm och sträcker sig i samma vinkel som det å blivande ankaret 20. Medan borrningen utföres för man samtidigt ned ett rör (ej visat) för att förhindra att borrningen 22 fylls igen när borrverktyget dras ut.

Genom detta rör för man sedan ned en eller flera vatten- täta och en sprängladdning innehållande behållare som i borrningen 22 säkras mot uppflytning. Därefter kan röret dras upp, varvid en fullständig eller delvis igenfyllning av borrningen 22 är oväsentlig.

Beroende på de rådande grundförhållandena kan det räcka med en enda borrning 22 för varje ankarplanka 20.

Det kan emellertid också vara nödvändigt att föra ned två bnakdd varandra liggande borrningar 22 och förse dessa med i vattentäta behållare placerade sprängladdningar. En sprängladdningsbehållare för varje borrning är vanligtvis tillräcklig, men om man vid särskilt långa borrningar ej kan uppnå en tillräckligt regelbunden förändring av det borrningarna omgivande stenmaterialet längs borrningens 1 mittlinje med en enda behållare och däri placerad språng- I laddning, är det fördelaktigare att använda flera be- hållare efter varandra. Hur många borrningar eller be- hållare man än använder ska samtliga sprängladdningar för den senare nedslagna ankarplankan antändas samtidigt, varvid sprängladdningarnas kraft och de tillhörande ex- pansionsutrymmena innanför behållarna väljes så att det borrningarna omgivande materialet söndersplittras och varje borrning förvandlas till ett oregelbundet hål 22' med något större diameter. Detta visas i fig 4A för en borrning och i fig 4B för två bredvid varandra liggande borrningar för ankarplankan 20. När ankarplankan 20 slås ner i hålet resp hålen 22' komprimeras det kringliggande stenmaterialet, varigenom den nedslagna spontplankan 1 sitter utomordentligt stadigt. 10 15 20 25 7811079-8 13 Förändringen i hålets 22' omgivning uppgår till ungefär 500 mm i diameter och visas schematiskt i fig 3 med hjälp av streckprickade linjer 24. Ankarplankan 20 stannar under hela nedslagningsförloppet inom detta omrâde så att nedträngbarheten är beroende uteslutande av den under fortskridande nedslagning ökande längden av friktionsytorna mellan plankan 20 och berggrunden 6. Vid slutet av nedslagningsförloppet är plankan 20 därför fast inspänd över hela sin i berggrunden 6 nedslagna längd, varvid också hålet resp hålen 22' på ovan beskrivna sätt åter helt igenfylls genom den av plankan 20 åstadkomna materialförträngningen.

Vid de hittills vanliga ankarna förekommen ingen som helst inspänning i denna bemärkelse, utan det i borr- ningen nedförda ankaret föres med hjälp av det i borr- ningens kvarvarande mellanrum inpressade fyllnadsmaterialet (exempelvis betong) i beröring med stenmaterialet, varvid I ingen förspänning förekommer mellan de båda delarna, utan endast ett av tyngdkraften betingat ringa anliggningstryck.

De hittills kända ankarnas stora labilitet är därför så gott som utesluten vid förfarandet enligt uppfinningen.

Av denna anledning har senare uppträdande vibrationer ej heller något inflytande på förankringens beständighet, de må vara förorsakade av mot spontväggen ll riktade stötar eller från omgivningen härrörande vibrationer, exempelvis till följd av sprängningsarbeten vid vatten- vägen.

Claims (8)

1. lO 15 20 25 30 7811079-8 ”mms ~ QUALITY PATENTKRAV l. Sätt för nedslagning av den undre änden på spont- plankor i en berggrund, som i förekommande fall har ett ovanpâliggande skikt rullsten k ä n n e t e c k - n a t därav, att åtminstone ett hål (2, 22), borras genom det eventuellt förekommande rullstensskiktet (4) ned i berggrunden (6), att en vattentät behållare (10), som innehåller en sprängladdning (l2), nedföres i varje hål (2, 22), varvid sprängladdningens (12) volymandel är ringa jämfört med behållarens (10) volym, att en vibrationssprängning genomföres genom detonering av sprängladdningen (12), vid vilken sprängning berggrunden (6) söndersplittras med avseende på dess inre struktur och i stort sett bibehåller sin yttre form, och att spontplankorna (l, 20) slås ned i den genom vibratione- sprängningen bearbetade berggrunden.

2. Sätt enligt krav 1, k ä n n e t e c k n a t därav, att för framställning av en spontvägg (l) borras ett flertal hål (2) på-förutbestämda avstånd längs den avsedda spontväggens (l) sträckning, att sprängladd- ningarna (12) i åtminstone två varandra närbelägna hål (2) samtidigt bringas att detonera och att plank ned- slås i omrâdet av hålen (2) och mellan hålen (2) i den genom vibrationssprängning bearbetade berggrunden (6).

3. Sätt enligt krav 1, k ä n n e t e c k n a t därav, att för fastgöring av sneda, på avstånd från varandra längs en spontvägg anordnade spontväggsanka- re i en berggrund användes en spontplanka (20) såsom ankare, att för varje ankarplanka ästadkommes en sned borrning (22) i berggrunden (6), varvid borrningens g diameter väljes mindre än spontplankans maximala bredd, att berggrunden i området för varje borrning (22) be- arbztas genom detonering av sprängladdningar, så att nukurplflnkor (20) kan nedslâs i berggrunden till följd av ttrukfursündersplitrringen teh borrningen lätt vid- lO l5 20 25 7811079-8 15 gas till ett hål (22'), och att ankarplankorna (20) nedslàs med sin mittaxel i huvudsak längs hàlaxeln.

4. Sätt enligt kravet 2 eller 3, k ä n n Q - t e c k n a t därav, att två bredvid varandra liggande borrningar âstadkommes för varje spontplanka och att spontplankan slås ned på så sätt att dess ytterkanter ligger ungefär inom området för varje hål.

5. Sätt enligt kravet 2, 3 eller 4, k ä n- n e t e c k n a t därav, att i en borrning (22) en eller flera var sin sprängladdning innehållande behål- lare anordnas efter varandra och bringas att detonera samtidigt.

6. Sätt enligt kravet 2, 3 eller 4, k ä n~ n e t e c k n a t därav, att behállarna förses med flera sprängladdningar som bringas att detonera sam- tidigt.

7. Sätt enligt kravet 1, 2 eller 3, k ä n - n e t e c k n a t därav, att behàllarna (lO) består av plast, särskilt PVC-plast, och har hullingar, (14) som förhindrar förflyttning uppåt.

8. Sätt enligt kravet 7, k ä n n e t e c k - n a t därav, att behàllarna (lO) tillverkas genom kon- tinuerlig avskärning från PVC-rör och päsättning av lock på rörbitarnas ändar.