SE438039B - Sett och anordning for att accelerera en sjelvdriven missil - Google Patents

Description

10 15 20 25 30 35 40 7813318-8 ringformigt munstycke, vilket definieras av den fria passagen mellan utskjutningsrörets inneryta och en central eller ring- formig bulb som är fäst vid drivorganets hylsa. Sådana accelera- tionssteg, vid vilka drivorganets hölje icke motstår trycket, är av speciellt intresse, eftersom det är möjligt att göra driv- organets hölje lättare, eftersom det endast påverkas av den dragkraft som uppkommer genom gasernas verkan på de konvergerande delarna av munstyckena. Detta lättare utförande av drivorganets hölje medför endast en minskning av dess tvärsektion, vilket dock möjliggör en ökning av den sektionsarea som är tillgänglig för att innesluta drivladdningen, oavsett de avsevärda, längsgående dragkrafter som uppkommer i accelerationsstegen. _ För raketer som avskjutes från en avskjutningsramp eller från en enkel låda, och raketer som avskjutes från ett utskjutnings- rör, men där brinntiden hos den accelererande drivladdningen över- stiger den tid, under vilken raketen förflyttar sig i detta rör, är det nödvändigt att drivmedelshöljena till dessa raketer dels motstår de radiella påfrestningar som åstadkommes av det tryck som verkar på rakethöljets sidoytor, och dels motstår de längs- D gående krafter som åstadkommes av det tryck som verkar på de konvergerande delarna av munstyckena. Denna dubbla orientering av påfrestningarna gör det nödvändigt att framställa mycket mot- ständskraftiga drivmedelshöljen, och därav följer, att till en given tvärsektion hos raketen medför en ökning av drivladdnings- hylsan automatiskt en minskning av den sektionsarea som är till- gänglig för att innesluta drivladdningen. När vidare drivladd- ningens hylsa är utförd av kompositmaterial som innefattar mattor av fibrer med hög modul, är det nödvändigt att använda ett fler- tal korsande mattor för att åstadkomma att drivladdningshylsan motstâr de radiella och longitudínella påfrestningarna. _ Föreliggande uppfinning har till syftemål att undertrycka de longitudinella pâkänningar som uppbäres av höljen till driv- laddningar för acceleration, något som möjliggör en minskning av tjockleken och längden hos dessa drivladdningshöljen, och som då samtidigt medför en minskning av dödvikten hos accelerations- steget och en ökning av den volym som är tillgänglig för inne- slutande av drivladdningen för acceleration. Dessa fördelar, vilka _redan är avsevärda vid accelerationssteg som innefattar en yttre drivmedelshylsa som motstår gasernas tryck, blir speciellt väsent- liga för accelerationssteg, där trycket uppbäres av utskjutníngs- 10 15 20 25 30 40 7813318-8 röret, ty i dessa fall kan enligt uppfinningen drivladdningens hölje minskas till en enkel anordning som håller drivladdningen för acceleration på plats i utskjutningsröret och som säkerställer överföringen av drivkraften till raketens drivsteg.

Uppfinningen, vars mest påtagliga detaljer avser höljet till drivladdningen, är i praktiken endast genomförbar för använd- ning av drivladdningar, vilkas sammansättning och allmänna ut- formning är kända, men vilkas egenskaper ifråga om dimensionerna medför ett speciellt brinnsätt, vilket delvis grundar sig på den upptäckten, att i de fall då en laddning från början antändes under betingelser som möjliggör en stabil förbränning av det drívkrut som användes för laddningen, är det möjligt att denna laddning _ kan fortsätta att brinna under en kort tidsrymd under betingelser som teoretiskt svarar mot en instabil förbränning hos detta driv- krut. Genomförda försök har vidare visat att detta nya sätt för framdrivning endast medför en ringa minskning av den totala impuls som åstadkommas genom förbränningen av den pyrotekniska laddningen, och att denna minskning kan kompenseras genom den ökning av driv- laddningen som göres möjlig på grund av ökningen av den volym som är tillgänglig för anbringandet av drivladdningen.

De fördelar som erhålles genom uppfinningen är av större betydelse ju kortare den totala brinntiden hos laddningen är, och över en tid av två sekunder synes detta nya drivsätt icke längre vara lämpligt, oavsett det stora urval i sammansättningar hos drívkrut som är känt för fackmannen.

Uppfinningen hänför sig främst till ett drivaggregat, av- sett att accelerera en självdriven raket, och som väsentligen innefattar dels en drivladdning som utgöres av distinkta element av drívkrut och som är fäst vid höljet för drivanordningen till detta aggregat, och dels ett omhölje som motstàr gasernas tryck och som är försett med en öppning för utledning av förbrännings- gaserna från denna laddning, samt kännetecknas av att dels den yta av laddningen som antändes ligger mellan de minimivärden och maximivärden som erhålles genom multiplicering av den ursprungliga, fria tvärsektionen för utledning av gaserna,nfitt nära änden av drivkrutselementen, med den koefficient för minimal förträngning och med en koefficient för maximal förträngning som gäller för sammansättningen hos det drívkrut som användes till åstadkommande av dessa element, och dels att tvärsektionen för öppningen till utblåsning av gaserna från omhöljet är väsentligen lika med tvär- 10 15 20 25 30 35 '40 '7813318-8 sektionen för den zon av omhöljet som är anordnad kring driv- laddningen, varvid detta omhölje är väsentligen cylindriskt.

Uppfinningen hänför sig likaledes till ett sätt att accelerera en självgående raket genom förbränning av en driv- laddning, vilken består av distinkta element av drivkrut och som är fästad vid höljet för drivanordningen till detta aggregat, i ett omhölje som motstår gasernas tryck och som är försett med en öppning för utblåsning av förbränningsgaserna från denna ladd- ning, och kännetecknas av att vid antändníngsögonblicket ytan av laddningen ligger mellan det minimivärde och det maximivärde som erhålles genom multiplicering av den ursprungliga, fria tvärsek- tionen för utblåsning av gaserna, mätt nära änden av elementen av drivkrut, med den koefficíent för minimal förträngning och med den koefficient för maximal förträngning som gäller för samman- sättningen av det drivkrut som användes till framställningen av dessa element, och att under hela förbränningen av laddningen, öppningssektionen för utbläsning av gaserna från omhöljet är väsentligen lika med tvärsektionen för den zon av omhöljet som är anordnad omkring drivladdningen.

Företrädesvis är drívaggregatet och sättet för accelera- tion sådana, att under förbränningens förlopp den i vart fall föreliggande förbränningsytan hos drivladdningen blir mindre än det minimívärde som erhålles genom multiplicering av den i vart ögonblick föreliggande fria tvärsektionen för utblåsningen av gaserna, mätt nära änden av drivkrutselementen, med koefficienten för minimal förträngning hos den använda drivkrutkompositionen.

Närmare bestämt är den geometriska utformningen av driv- krutelementen sådan, att den i vart ögonblick förlíggande för- bränningsytan hos laddningen är mindre än det angivna minimi- värdet under en tidsrymd som icke överstiger en sekund. De bästa resultaten har erhållits med en tid, mindre än en tiondels sekund, vilket täcker samtliga tillämpningar av uppfinningen på raketer som utskjutes från ett utskjutningsrör, såsom artílleriraketer och pansarvärnsraketer.

Enligt en första utföringsform, som är avsedd dels för raketer som avfyras från en avskjutningsramp eller från en enkel låda, dels för raketer som avfyras från ett avskjutningsrör, men vari brinntiden för drivladdningen är större än den tid, under vilken raketen förflyttas i röret, utgör det cylindriska omhöljet en del av drivanordningens hölje. Det är då nödvändigt att öpp- 10 15 20 25 30 35 40 7813318-*8 ningen i drivanordningens hölje temporärt är tillsluten så länge som drivladdningen icke antänds, varvid denna tillslutning exempel- vis kan åstadkommas genom ett avskjuvbart lock om drivanordningens hölje ingår i första steget i en självdriven raket, eller genom en del av det nedre steget om drivanordninens hölje tillhör ett mellansteg eller det sista steget av en driven raket.

Enligt en andra utföringsform utgöres det cylindriska omhöljet av en del av den självdrivna raketens utskjutningsrör, och denna del kan direkt tillhöra det temporärt tillslutna ut- skjutningsröret, eller den kan vara förbunden med utskjutnings- röret och bilda en transportbehållare för den självdrivna raketen, varvid den bakre öppningen av denna behållare innefattar en till- slutningsanordning som icke frigör öppningen förrän drivladd- ningen antändes. Lämpligen utgöres denna tillslutningsanordning av ett lock, vilket kan avskjuvas utefter en periferi som svarar mot behållarens inre yta.

Det nya funktionssätt som genomföres i drivaggregatet enligt uppfinningen gör det nödvändigt att använda en drivladdning som uppvisar en mycket stor förbränningsyta, och de skilda element av drivkrut som bildar denna laddning är lämpligen minst tio till antalet när dessa element utgöres av block med stjärnformad tvär- sektion eller av spårförsedda lameller, och minst femtio till antalet när dessa element utgöres av rör av drívkrut. Avgivningen av förbränningsgaser är mycket betydande, och förbränningsgaserna utstötes med överljudshastighet, varför det är lämpligt att dels elementen av drivkrut är anordnade parallellt med sidoytan hos det cylindriska omhöljet, dels att varje element av drivkrut har en konstant tvärsektion.

Enligt ett speciellt enkelt utföringssätt har samtliga element av drivkrut en identiskt lika tvärsektion, och samtliga drivkrutselement har likasammansättníng,men eftersom det väsentliga villkoret dock är att samtliga drivkrutselement uppvisar samma brinntid, är det möjligt att använda blandade laddningar, inne- hållande drivkrutselement med olika former och/eller olika samman- sättning. Ett tillfredsställande genomförande av uppfinningen nödvändiggör användning av drivkrut som samtidigt uppvisar goda mekaniska egenskaper och en hög brinnhastighet, vilken överstiger tio millimeter per sekund, och homogena drivkrut, såsom drívkrut- på basis av cellulosanitrat och glycerínnítrat, är speciellt lämpliga. De goda mekaniska egenskaperna erfordras för att bilda 10 15 20 25 30 35 40 7813318-8 en drivladdning, vars element av drivkrut endast bestär av driv- krutet, men det är att märka, att användning av mindre hållfasta drivkrut är möjlig i de fall då fixeringen av drivkrutelementen vid drivanordningens hylsa är speciellt anpassad, exempelvis genom anordnande av ett flertal fixeringszoner utefter hela längden av dessa element, eller genom förstärkning av dessa element genom en styv armering, vilken lämpligen utgöres av en inre armering.

Sammansatta drivkrut, dvs. sådana som väsentligen består av ett plastiskt bindemedel och ett oxidationsmedel, kan även användas.

När den totala brinntiden hos laddningen överstiger några tiondels sekunden uppvisar lämpligen minst ett drivkrutselement en ögonblicklig förbränningsyta som växer under drivladdningens för- bränning, varvid dessa element med växande förbränningsyta utgör minst tio procent av laddningens totala förbränningsyta. En sådan anordning möjliggör en begränsning av minskningen av laddningens ögonblickliga förträngningskoefficient. Ökningen av den ögonblickliga förbränningsytan hos drivkrutselementen kan exempelvis åstadkommas genom en partiell inhibering av dessa element. Former av drivladd- ningar, vilka i och för sig är kända, är speciellt lämpliga för genomförande av uppfinningen, speciellt då laddningar, i vilka användes drívkrutselement i form av rör med cirkulär sektion, eller element i form av plattor, vilka är fixerade vid drivanord- ningens hylsa medelst ett skikt av ínhíberande material.

Uppfinningen åskådliggöres närmare av den medföljande rit- ningen. I ritningen visar fig. 1 en vy i partiell längdsektion av den bakre delen av en pansarvärnsrakct, vilken avskjutes från ett utskjutningsrör. Pig. 2 utgör ett diagram som visar förbrän- níngsegenskaperna hos en komposition av drivkrut på dubbelbasis.

Fig. 3 utgör en partiell sektionsvy av det drivelement som bildar accelerationssteget för en självdríven missil, vilken utskjutes från ett utskjutningsrör. acceleratíonssteg för flykten av en delvis självdríven míssíl.

I fig. 1 innefattar raketen ett bansteg (1), vid vilket temporärt är fästat ett accelerationssteg (2), varvid det hela är anbringat idencylindriska behållaren (3) vilken motstår gasernas tryck och är fästad vid bakdelen av raketens utskjut- níngsrör. Bansteget, vilket i och för sig är känt, har en ytter- diameter som är mindre än utskjutningsrörets innerdiameter, och dess axiella infästning âstadkommes medelst stabiliseringsfenor (4). Den temporära förbindníngen mellan de två stegen åstadkommes Fig. 4 utgör en sektionsvy av ett 10 20 25 30 35 40 '7-813318-8. genom den cylindriska centrumdelen (5) och av de fyra skjuvstiften (6).

Accelerationssteget (2) innefattar drivanordningens mantel, vilken utgöres av den främre botten (7), till vilken är fast- skruvad den.P6Tf0T9Täd@ ringen (8) hos anordningen för fastkläm- ning av drivladdningen, varvid denna ring i sin bakre del avslutas av stödríngen (9), till vilken är klistrad huvudladdningen (10), och under vilken är fastklistrad den periferiella laddningen (11). Huvudladdningen utgöres av trehundra rörformiga strängar (12) av homogent drivkrut pà dubbelbasis, vilka individuellt är fastklistrade vid det böjliga inhiberíngsbandet (13), vilket är rullat i spiralform och på utsidan är förstärkt av fästringen (14), vilken är limmad till stödríngen (9). Den periferiella laddningen utgöres av åttiofem rörformiga strängar (15), framställda med ut- gående från samma drivkrut som används till de rörformiga strängarna i huvudladdningen, och dessa åttiofem strängar är inpassade i en ringformig stödhållare (16), vilken är klistrad till stödringen (9). Dessa drivladdningar kan antändas medelst tändaren, vilken är fäst vid framväggen (7) hos drivanordningens mantel och som består av en kardus med anfyrningskrut (17) i vilket är anbragt tvâ elektriska tändare (18), förbundna med en elektrisk ström- källa medelst ledningarna (19), vilka går genom huvudladdningen i spiralens centrum och som genomtränger det avskjuvbara locket (20) genom en tät genomföring (21). Detta lock, vilket kan av- skjuvas efter en periferi som är lika med innerdiametern hos behållaren (3), motstår trycket från de gaser som erfordras för tändningen av drivladdningarna, varvid förbränningen av dessa laddníngar sedan sker utan användning av någon dysa för gas- utströmningen.

Pig. 2 visar den vanliga formen av den kurva (C) som visar förbränningshastigheten (V) hos en drivkrutkomposition vid en given omgivningstemperatur som funktion av det tryck (P) som föreligger i brännkammaren, varvid detta diagram utgör förbränningskarakteristiken hos drívkrutkomposítíonen. I detta diagram de räta linjerna (K1 och KZ) gränslinjerna för förträngningen, och begränsar mellan sig den normala förbränningszonen (Z), varvid kompositionens för- bränning utanför detta område är instabil eller omöjlig. Dessa diagram, vilka är välkända för pyrotekniker, bestämmes experimentellt i brännkammare, vilka avslutas av en dysa med konstant tvärsek- tion, och linjerna för förträngning med den allmänna ekvationen 10 15 20 25 30 35 40 7813318-8 V = K-P har en koefficient ß)som benämnes drivanordningens för- trängningskoefficient och som är lika med förhållandet mellan daiögonblickligt föreliggande brínnytan hos laddningen och arean hos dyshalsen i motorns mantel.

-För en drivladdning med given utformning bestämmes koef- ficienten för den ögonblicklíga självförträngningen (Ki) av för- hållandet mellan den ögonblickliga brinnytan hos laddningen och den fria tvärsektionen vid nedströmsänden hos laddningen, och det är att märka, att koefficienten (Ki) endast inverkar på förbrän- ningen i realiteten hos en drivladdning som är anbríngad i en driv- motor som innefattar en dysa, i det avseendet att när den är lägre än koefficienten (K) hos drivmotorn, dvs. när den fria tvärsek- tionen vid laddningens nedströmsände är mindre än arean hos dys- halsen i drivmotorns mantel. När detta villkor icke längre upp- fylles, lämnar drivladdningen sitt område för ren förbränning, och dess brinnsätt bestämmes av dysan i motorhylsan, varvid denna dysa väsentligen har till syftemål att upprätthålla en ögonblicklig koefficient (K) som alltid ligger mellan gränsvärdena (Kl och K2), vilka enbart bestämmes av sammansättningen hos det använda driv- krutet.- Enligt föreliggande uppfinning har det visat sig dels att det_är möjligt att industriellt åstadkomma drivladdningar, samman- satta av ett flertal drivkrutsträngar, för vilka inítialkoefficienten (KO) för självförträngningen är väsentligen lika med eller högre än koefficienterna (K) för drivanordningar med dysa, dels att det under en kort tidsrymd är möjligt att den ögonblickliga koef- ficienten (Ki) för självförträngningen hos laddningen sjunker under den minimala förträngningskoefficienten (Kl) för drivkrutkomposi- tionen utan att märkbara störningar i förbränningen hos dessa laddningar uppkommer, så att kombinationen av dessa båda villkor då möjliggör att utesluta dysan hos drivaggrcgat för acceleration, vilka alltid uppvisar en kort brinntid.

Dessa upptäckter grundar sig på ett flertal försök, och det följande exemplet visar tydligt de oväntade resultat som upp- kommer genom de två olika brinnsätten, varvid den betraktade laddningen utgöres av huvudladdningen (10) för den raket som visas i fig. 1, och denna laddning består av trehundra strängar med en längd av tvåhundra millimeter, en ytterdíameter av fem millimeter och en innerdiameter av tre millimeter, och sammansättningen hos drivkrutet i dessa strängar är följande: 10 15 20 25 30 35 40 7813318~8 9 cellulosanitrat med 11,7% kväve 54 delar glycerinnitrat 36 delar stabilisatorer 2 delar varvid medelst framställningssättet utan lösningsmedel kan er- hållas de förbränningsegenskaper vid ZOOC som definieras av värdena: V1 = 25 mm/s , P1 = 130 bar , K1 = 250 V2 = 34 mm/S , P2 = 350 bar , K2 = 400.

Under de två jämförande försök som genomförts med denna laddning, vars ursprungliga självförträngningvar 350, anbringas laddningen i en cylindrisk brännkammare med innerdiametern 101 mm, och avfyrningarna genomföres vid +20°C: Enligt ett första, konventionellt förbränningssätt är bränn- kammaren försedd med dysa, vars halsdiameter är 76,8 mm, vilket fastlägger en ursprunglig förträngningskoefficíent av 350, och de bestämda värdena är följande: maximítryck PM = 480 bar brínntid, mätt vid en halv PM = 7 ms total brinntid, mätt vid fem bar= 25 ms Enligt ett andra förbränningssätt med användning av före- liggande uppfinning och utan någon dysa: maximitryck PM = 370 bar brinntid, mätt vid en halv PM = 7 ms total brinntid,mätt vid fem bar = 18 mm.

Dessa två jämförelseförsök visar de överraskande fördelar som kan erhållas med det nya förbränningssättet, eftersom förutom uteslutandet av dysan, vilket möjliggör framställning av en av- sevärt lättare motor, visar resultaten att vid en godtagbar minsk- ning av den totala impulsen är dels det bestämda maximitrycket tydligt lägre, vilket möjliggör att det mot tryck hållfasta, cylindriska höljet kan göras lättare, dels att tiden för slutlig förbränning till lågt tryck avsevärt minskas, vilket antingen möjliggör genomförande av utskjutningar från ett utskjutningsrör under mycket mera tillfredsställande betingelser om rörets längd bibehâlles, eller att minska utskjutningsrörets längd och vikt.

Förbränningsförloppet för den laddning i acceleratíons- steget som visas i fig. 1 är något olika förbränningsloppet i det ovan beskrivna försöket, eftersom till huvudladdningen (10) till- kommit den perifera laddningen (11), vars åttiofem rörformiga strängar har en längd av 115 mm och en tjocklek av drivkrut som är lika med halva tjockleken av strängarna i huvudladdningen, var- l0 15 20 ZS 30 35 fi li 7813318-8 10 vid ytterytan av dessa drivkrutsträngar är belagd med ett tunt skikt av inhiberande material, vilket åstadkommer att dessa åttiofem strängar får en under förbränningsförloppet växande förbränningsytan, något som minskar degressiviteten hos koefficienten för den ögonblickliga självförträngningen hos driv- laddningen under förbränningsförloppet.

Den ursprungliga självförträngningskoefficienten hos driv- laddningen är KO = 330, och den räta linje som representerar kompositionens karakteristik ligger väl inom området (Z) för stabil förbränning, eftersom den ligger mellan den räta linje som representerar den minimala förträngningskoefficienten (Kl) och den räta linje som representerar den maximala förträngnings- koefficienten (K2). Den teoretiska initialhastigheten för för- bränningen är v0 = 29 mm/sek, och det teoretiska initialtrycket är 190 bar, men den reella ínitialhastigheten för förbränningen och det reella initialtrycket är avsevärt högre än dessa teoretiska värden, och detta beror på den erosiva förbränning som uppkommer när drivladdningen uppvisar en mycket hög självförträngnings- koefficient. Under laddningens förbränning minskar tjockleken hos drivkrutsträngarna, och därav följer att den ögonblickliga fria sektionen för utblåsning av gaserna, mätt nära änden av dessa strängar, starkt ökar, medan förbränningsytan för de centrala strängarna (10) förblir konstant och förbränningsytan hos de periferiella strängarna (12) något ökar. Koefficienten (Ki) för ögonblicklíga självförträngningen hos laddningen minskar sålunda snabbt och nedgår till ett värde som ligger mycket under koef- ficienten för minimal förträngning Kl = 250. Förbränningen fort- skrider då i två successiva faser, varvid den första fasen svarar mot Ki > 250 och fortgår i området för stabil förbränning hos drivkrutkompositionen, och den andra fasen svarar mot Ki < 250 och fortgår i området för instabil förbränning av kompositionen.

Denna möjlighet till förbränning i det instabila området är i praktiken ännu icke fysikaliskt förklarad, men det framgår klart, att transienta fenomen som är svåra att undersöka utgör grunden för denna möjlighet, och att den 0f0SíVfl förbränningen i början och den korta tidsrymden för denna andra förbränníngsfas är nöd- vändiga. ; Fig. 3 visar drivelcmontct i en självdrívcn missil, i vilken hanstcgot icke visas och där utskjutningsröret angives med sfrvtkprickadc linjer. Luddningun, vilken endast visas schvmntiskl, 10 15 20 25 30 35 40 '7813318-8 11 består av fyrahundra strängar (31) med samma sektion de rör- formiga strängarna i det exempel som visas i fig. 1, men längden av dessa strängar är 240 mm, och de främre ändarna är infattade i en hållare (32) av inhíberande material och som direkt är klistrad till drivanordningens kropp (33), vilken är reducerad till en enkel botten, som säkerställer överföringen av accelera- tionskraften till bansteget. Detta exempel, vilket är speciellt enkelt att genomföra, visar hela betydelsen av det nya sättet med öppen drivning, eftersom minskningen av raketens dödvíkt blir speciellt betydande, alltunder det att en avfyrning möjlig- göres under de bästa betingelser.

Pig. 4 visar ett ytterligare exempel på genomförande av uppfinningen, tillämpat på accelerationen till flykt av en del- vis självdriven míssil, vilken från början utskjutes från ett vapen med rör som icke visas, varvid syftemåletmed accelerations- steget (22) är att åstadkomma en ytterligare acceleration av míssilen före antändningen av bansteget (23). Enligt denna speciella utföringsform bildar det hölje som motstår gasernas tryck hylsan (24) för drivanordningen, vilken temporärt är fästad vid bansteget medelst ett cylindriskt centrumstycke och fyra av- skjuvbara stift med förträngning, vilkas brott är injusterat för att säkerställa sammanhållningen mellan de två stegen så länge som banstegets drivkrutsblock med stjärnformad centrumkanal icke antärts. Drivanordningens hylsa är väsentligen cylíndrisk, och tvärsektionen hos öppningen för utblâsning av gaserna är lika med tvärsektionen hos den del av drivanordningens hylsa som är anordnad omkring laddningen, varvid denna öppning är temporärt tillstängd av ett utkastbart diafragma (26) vid vilket är fästad en ringformig tändare (27). Drivladdningen består av lameller av drivkrut (28), anordnade radiellt i drivanordningen varvid samtliga dessa lameller har samma sammansättning och samma tjocklek, men uppvisar tre olika bredder (1) för att möjliggöra det anbringande på varandra som erfordras för erhållande av en liten fri initialsektion, mätt vid änden av den periferiella kanten av lamellerna, vilka är trapetsoidiskt formade. Såsom visas av den infällda sektionsvyn i fig. 4, är dessa lameller på vardera av sina sidor försedda med spår som är parallella med drivanordningens axel, och endast dessa spår är icke belagda med inhibitor, vilket möjliggör erhållande av en driv- laddning med ökande brinnyta, något som gör det möjligt att reducera minskningen av den ögonblickliga självförträngningskoefficienten 10 7813318-8 12 hos denna laddning. Spåren har parallella sidor och halv- cylindrisk botten, och deras djup är sådant, att flamfronterna från dessa sidor förenas samtidigt som flamfronterna förenas från bottnarna av spåren i de motbelägna ytorna, vilket möjliggör en minskning av förbränningsresterna. Samtliga av drivkrutslamallerna är fixerade i sidled genom infästning i hâllarríngen (30), vilken är klistrad till drívanordningens hylsa, och mellanliggande stöd för lamellerna är anordnade för att förbättra infästningen av dessa lameller under förvaring och under avfyrandet av den delvis självdrivna missilen från ett rörformígt vapen.

Claims (6)

1, 7813318-8 Batentkrav l. Sätt att accelerera en självdriven missil, varvid hringas att brinna en drivladdning (10, 28), vilken består av diskreta element (12, 28) av drivkrut och som är fästad vid kroppen för drivanordningen (7, 8, 9, 24) till denna sammansätt- ning, i ett hölje (3, 24] som motstår trycket av de vid för- bränningen bildade gaserna oeh som är försett med en öppning (20, 26) för utblâsning av förbränningsgaserna från laddningen, k ä n n e t e c k n a t därav, att laddningens yta vid tiden för dess antändning ligger mellan det minimivärde och det maximi- värde som erhålles genom att den fria initialsektionen för ut- blåsningen av gaserna, mätt nära drivkrutselementens ändar, mul- tipliceras med den koefficient för minimal förträngning (K1), respektive den koefficient för maximal förträngning (K2) som är karakteristiska för den komposition av drivkrut som användes till framställning av drivkrutselementen, och att under en första fas av förbränningen den ögonblickliga hrinnytan hos laddningen ligger mellan det minimivärde och det maximívärde som definieras med utgående från den ögonhlickliga, fria sektionen för utbläs- ning av gaserna, och under en andra fas av förhränningen den ögonhlickliga hrinnytan hos laddningen göres mindre än det mini- mivärde som erhålles genom att den ögonblickliga fria sektionen för utblåsning av gaserna, mätt nära ändarna av drivkrutselemen- ten (12, 28), multipliceras med koefficienten (K1) för minimal (örträngníng hos den använda drívkrutskompositionen, varvid drivkrutselementen är så utformade, att den ögonblickliga brinn- ytan hos laddningen är mindre än det angivna minimivärdet under en tidsrymd, som icke överstiger en sekund, samt att under hela förbränningen av laddningen sektionen för öppningen (20, 20) för uthlüsníng av gaserna från höljet är väsentligen lika med sek- tionen hos den del av höljel (3, 24) som är anordnad kring driv- laddningen.

2. Sätt enligt krav I, k ä n n e t e e k n a t därav, att höljet (31 utgöres av ett element av ett utskjutningsrör.

3. Síítt enligït krav l eller l, k ši n n e t e c k n a t därav, att elementen ar drivkrut (IJ, 18) är anordnade parallella med widuytan av höljrl (3). 7813318-8 14

4. Sätt enligt något av krav 1-3, k ä n n e t e c k n a t därav, att samtliga drivkrutselement uppvisar samma brinntid.

S. Sätt enligt något av krav 1-4, k ä n n e t e c k n a t därav, att minst ett av drívkrutselementen uppvisar en förbrän- ningsyta som ökar under drivladdningens förbränning.

6. Drivaggregat för accelerering av en självdriven missil medelst sättet enligt något av krav 1-5, och innefattande vä- sentligen dels en drivladdning (10, 28), vilken består av dis- kreta element (12, 28) av drivkrut och som är fixerad vid aggre- gatets drivanordning (7, 8, 9, 24), och dels ett hölje (3, 24) som motstår trycket av de vid laddningens förbränning bildade gaserna och som är försett med en öppning (20, 26) för utled- ning av förbränningsgaserna från laddningen, samt k ä n n e- t e c k n a d därav, att den yta av laddningen som bringas att brinna ligger mellan det minimivärde och det maximivärde som erhålles genom att den fria initialsektionen för utledning av gaserna, mätt nära drivkrutselementens (12, 18) ändar, multipli- ceras med den koefficient för minimal förträngning (K1), respek- tive den koefficient för maximal förträngning (K2) som är karak- teristiska för den drivkrutskomposition som användes för fram- ställning av elementen, och att utformningen av drivkrutselemen- ten (12, 28) är sådan, att under förbränningens förlopp den ögonblickliga brinnytan hos drivladdningen blir mindre än det minimivärde som erhålles genom att den ögonblíckliga fria sek- tionen för utblâsníng av gaserna, mätt nära drivkrutselementens ändar, multipliceras med koefficienten för minimal förträngning (K1) för den använda drivkrutskompositionen, varvid denna ögon- blickliga brínnyta är mindre än nämnda minimivärde under en tídsrymd, som icke överstiger en sekund, samt att sektionen för .öppningen (20, 26) för utblåsningen av gaserna från höljet (3, 24) är väsentligen lika med sektionen hos den del av höljet som är anordnad omkring drivladdningen,varvid detta hölje är väsentligen cylindriskt.