SE514531C2 - Tandimplantatsystem - Google Patents

Description

15 20 25 30 35 514 551 2 Vilken form av infästning av överbyggnaden vid fixturen det handlar om, överför överbyggnaden en belast- ning till fixturen i implantationsriktningen via mot var- andra lagda ytor.

Fixering av en fixtur i ett tandimplantatssystem i benvävnaden i överkäken eller underkäken förlitar sig på mekanisk sammanlåsning mellan benvävnad och fixturens yt- teryta. Fullständig inbördes sammanlàsning mellan fixturens ytteryta och benvävnaden i överkäken eller un- derkäken uppträder när ytterytan är grovgjord, exempelvis genom att förse fixturens ytteryta med skruvgängor, ur- tagningar, häl etc (makrogrovgörning), utformning av hä- ligheter i fixturens ytteryta genom blästring, plasma- sprutning, etsning, hydroxiapatitöverdrag, anordnande av vulster på ytterytan etc (mikrogrovgörning) eller maskin- bearbetning av fixturens ytteryta. Inbördes sammanläsning mellan ytterytan av en fixtur och benvävnad i den överkä- ke eller underkäke, i vilken fixturen är implanterad möj- liggör för fixturen att bättre motstå skjuvbelastning.

Man kan anse att detta beror pä benvävnad som växer in i de urtagningar i fixturens ytteryta som àstadkommits ge- nom grovgörandet.

En makrogrovgjord ytteryta pà fixturen ger mer ef- fektiv sammanlàsning än en mikrogrovgjord ytteryta på fixturen vilken i sin tur ger mer effektiv sammanläsning än en maskinbearbetad ytteryta pà fixturen. Allt ger emellertid mer effektiv sammanläsning än fixturer som har en ytteryta som är slät, exempelvis en polerad ytteryta.

Mer än en form av ytgrovgörande kan appliceras på en fixtur för att understödja sammanlàsning. Exempelvis är det känt att förse en fixtur med en både makro- och en mikrogrovgjord ytteryta. 1982 föreslogs av J. Wolff (Das Gesetz der Transfor- mation der Knochen, Berlin: A. Hirschald, 18922 att ben- vävnad àterformar sig själv i motsvarighet till den meka- niska belastningshistoriken hos benet och i motsvarighet till matematiska lagar. Detta har sedan visat sig vara 10 15 20 25 30 35 514 531 3 korrekt och är därför känt som Wolffs lag. Vissa konse- kvenser av Wolffs lag är, att 1. Om de pàkänningar eller belastningar för vilka ben- vävnaden är utsatt minskas resulterar detta i en nettoförlust av benvävnad (benresorption) till dess att ett nytt stabilt tillstànd har uppnåtts i vilket belastningen eller pàkänningarna är normala. 2. Om de belastningar eller pàkänningar för vilka ben- vävnaden är utsatt är normala resulterar detta icke i någon nettoförändring beträffande benvävnaden. 3. Om de belastningar eller påkänningar för vilka ben- vävnaden är utsatt ökar inom fysiologiska grän- ser resulterar detta i uppbyggnad av benvävnad till dess att ett nytt stabilt tillstånd har uppnåtts i vilket belastningarna eller pàkänningarna är normala. 4. Om de belastningar eller pàkänningar för vilka ben- vävnaden är utsatt är extremt höga resulterar detta i benresorption.

Wolffs lag indikerar således behovet av belastnings- förhållanden i benvävnaden intill en implantatfixtur vil- ka är gynnsamma för upprätthàllandet av ett stabilt till- stånd i benvävnaden. I annat fall uppstår marginell ben- resorption som förorsakar destabilisation av fixturens osseointegration med benvävnaden och en försämring av det estetiska utseendet av tandimplantatssystemet i implante- rat skick, vilket är en betydande kommersiell aspekt.

Med detta i tanke har sökandena identifierat ett in- bördes beroende mellan påkänningsförhàllandena i benväv- naden intill implantatfixturen och läget hos de mot var- andra anliggande ytor via vilka en fixtur är belastad i implantationsriktningen av överbyggnaden vis-à-vis den nivå pà fixturens ytteryta vid vilken sammanlåsningen 10 15 20 25 30 35 514 531 4 börjar. Föreliggande uppfinning föreslår àstadkommande av ett tandimplantatssystem som tar hänsyn till detta bero- ende för förbättrande av belastningsförhällandena i ben- vävnaden intill ytterytan av en implanterad fixtur.

Enligt föreliggande uppfinning har ästadkommits ett dentalimplantatssystem som uppvisar: en fixtur för implantation i benvävnad i överkäken eller underkäken genom förflyttning därav i riktning framåt, varvid fixturen uppvisar: en främre ände, en bakre ände, och en ytteryta som sträcker sig mellan de främre och bakre ändarna och vilken framför en förutbestämd position på den yttre ytan är avpassad för sammanlàsning med ben- vävnad i överkäken eller underkäken; och en överbyggnad för montering på fixturen, varvid överbyggnaden uppvisar: en främre ände för ytsamgrepp med den bakre änden av fixturen, varvid den främre änden av överbyggnaden och den bakre änden av fixturen uppvisar inbördes samman- gripande ytor för ytingrepp med varandra; kännetecknad därav, att den bakre änden av fixturen och den främre änden av överbyggnaden är sä konstruerade och dimensionerade, att en förutbestämd anliggningsyta på överbyggnaden kan ytmässigt i riktning framåt sammangripa med en förutbestämd ingreppsyta på fixturen vilken befin- ner sig pä en nivå som är belägen framför den förutbe- stämda positionen pà ytterytan.

Resultatet av detta arrangemang är, att, när fixturen är implanterad, lägger överbyggnaden en belast- ning på fixturen i riktning framåt via de mot varandra anliggande ytorna vid en nivå som är belägen framför den förutbestämda position på fixturens ytteryta som är den kontaktnivä på vilken benvävnaden börjar att läsa samman med fixturen när den är implanterad. Finit elementanalys indikerar, att belastningen på en fixtur i riktning fram- åt framför kontaktnivàn resulterar i en förbättrad be- 10 15 20 25 30 35 514 531 5 lastningsfördelning i intilliggande benvävnad i överkäken eller underkäken. Exempelvis förflyttar appliceringen av en framåtriktad belastning via de sammanlagda ytorna framför kontaktnivån toppen för skjuvbelastningen i gränssnittet framåt där risken för utlösning av belast- ningsinducerad benresorption är mindre. Dessutom är de längsgående kompressionsbelastningarna (relativt överkäk- eller underkäkbågen) i benvävnaden och de belastningar som förorsakas av horisontella belastningar eller böjmo- ment på fixturen mindre när man rör sig längre fram in i benvävnaden och därför kan toppen av skjuvbelastningarna i gränssnittet i benvävnaden lättare upptagas där. Topp- värdet av skjuvbelastningen i gränssnittet är alltså i allmänhet reducerat.

I ett utföringsexempel av uppfinningen är de förut- bestämda till varandra gränsande ytorna i fixturen och överbyggnaden endast till varandra gränsande ytor på fixturen och överbyggnaden vilka är avpassade att ligga samman med varandra i riktning framåt. Således finns alla framåtriktade belastningar som upptages av fixturen från överbyggnaden på en nivå under kontaktnivàn. Finitele- mentanalys indikerar, att all framàtriktad belastning på fixturen framför kontaktnivån ger den största förbätt- ringen när det gäller belastningsfördelning i intillig- gande benvävnad i överkäken eller underkàken.

Fördelen med uppfinningen uppnås fortfarande även när fixturen belastas i riktning framåt via gräns- snittsytorna framför kontaktnivån och gränsytorna på el- ler bakom kontaktnivån. Således är i ett annat utförande av uppfinningen de förutbestämda gränssnittsytorna hos fixturen och överbyggnaden förutbestämda främre gräns- snittsytor och den främre änden av överbyggnaden och den bakre änden av fixturen är så konstruerade och dimensio- nerade, att den främre änden av överbyggnaden ger en för- utbestämd bakre gränssnittsyta för att i riktning framåt sammangripa med en förutbestämd bakre gränssnittsyta som ges av den bakre änden av fixturen på en nivà som är be- 10 15 20 25 30 35 514 531 6 lägen på, eller bakom den förutbestämda positionen på fixturens ytteryta. I detta fall är det att föredraga, att en huvuddel av den samlade framätriktade belastning som lägges på fixturen förekommer på en nivå framför den förutbestämda positionen på fixturens ytteryta eller kon- taktnivän. Emellertid erhålles, förutsatt att en fram- àtriktad belastning lägges på fixturen framför kontaktni- vån, antingen detta är huvuddelen eller den mindre delen av en framåtriktad belastning som är fördelad på båda si- dor om en nivå som sammanfaller med kontaktnivån, uppstår en förbättrad belastningsfördelning i benvävnaden intill fixturen jämfört med det fall när hela den framåtriktade belastningen anbringas på eller bakom kontaktnivän, såsom vid tidigare känd teknik vilket skall illustreras i det följande.

Ett förbättrat belastningsförhållande i benvävnaden intill fixturen erhålles även om den förutbestämda gräns- snittsytan på fixturen är belägen endast marginellt fram- för den förutbestämda positionen av fixturens ytteryta, exempelvis på en nivå som är ungefär 0,1 - l mm framför den förutbestämda positionen på fixturens ytteryta. En större förbättring blir emellertid resultatet, om den förutbestämda gränssnittsytan av fixturen är belägen väl framför den förutbestämda positionen pà fixturens ytter- yta. Således är företrädesvis fixturen och påbyggnaden avpassade att vid användning ligga an mot varandra på en nivå som ligger mer än 1 mm framför den förutbestämda po- sitionen på fixturens ytteryta, hellre mer än 3 mm fram- för den förutbestämda positionen på fixturens ytteryta och ännu lämpligare mer än 5 mm framför den förutbestämda positionen pä fixturens ytteryta, exempelvis ungefär 10 mm framför den förutbestämda positionen på fixturens ytteryta.

I utföringsexempel av uppfinningen som skall beskri- vas i det följande är en honurtagning anordnad i den bak- re änden av fixturen som har en avgränsande vägg vilken sträcker sig från en öppning i den bakre änden till en lO 15 20 25 30 35 514 531 7 nivå framför den förutbestämda positionen på fixturens ytteryta, varvid den förutbestämda gränssnittsytan på fixturen är en förutbestämd yta på den avgränsande väggen till honurtagningen vilken är belägen framför den förut- bestämda positionen på fixturens ytteryta, och den förut- bestämda gränssnittsytan på överbyggnaden är en bestämd yta på en avgränsande vägg till ett hanutsprång som är anordnat på den främre änden av överbyggnaden.

I ett utföringsexempel av uppfinningen har de förut- bestämda ytorna av de omgivande väggarna till honurtag- ningen och hanutsprånget en i huvudsak konisk profil med flankytor som konvergerar i riktning framåt med en gemen- sam vinkel eller en i huvudsak gemensam vinkel.

I ett utföringsexempel av uppfinningen som skall be- skrivas i det följande ges de förutbestämda ytorna av den avgränsande väggen på hanutsprànget och honurtagningen av förutbestämda främre partier av respektive omgivande väg- gar och de omgivande väggarna av hanutsprànget och honur- tagningen uppvisar vardera bakre partier som sträcker sig bakåt från det förutbestämda främre partiet och vilka är så konstruerade och dimensionerade, att de är belägna pà inbördes avstånd när de förutbestämda främre partierna ligger an mot varandra. Av detta skäl kan det bakre par- tiet av den omgivande väggen av honurtagningen uppvisa en konisk profil med flankytor som konvergerar i riktning framåt med den gemensamma vinkeln eller i huvudsak den gemensamma vinkeln och de bakre partierna av hanutspràng- et kan uppvisa en konisk profil med flankytor som konver- gerar i riktning framåt med en vinkel som är mer spetsig i riktning framåt än den gemensamma vinkeln.

I ett utföringsexempel av uppfinningen som skall be- skrivas i det följande sträcker sig det bakre partiet av den omgivande väggen till honurtagningen bakåt till en bakre ände av fixturen.

I ett annat utföringsexempel av uppfinningen som skall beskrivas i det följande ges de förutbestämda ytor- na av de omgivande väggarna av honurtagningen och hanut- lO 15 20 25 30 35 514 551 8 spränget av förutbestämda främre partier av respektive omgivande väggar, varvid den förutbestämda bakre gräns- snittsytan av fixturen ges av ett förutbestämt bakre par- ti av den omgivande väggen till honurtagningen som är be- lägen pà, eller bakom den förutbestämda position pä fixturens ytteryta och den förutbestämda bakre gräns- snittsytan av påbyggnaden av ett förutbestämt bakre parti av den omgivande väggen till hanutsprànget. Genom att göra utsträckningen av det förutbestämda bakre partiet av den omgivande väggen av honurtagningen i riktning framåt större än utsträckningen av det förutbestämda bakre par- tiet av den omgivande väggen av honurtagningen räknat i riktning framåt, kommer huvuddelen av den framâtriktade belastning som lägges på fixturen medelst överbyggnaden framför den förutbestämda positionen pä fixturens ytter- yta.

I ett utföringsexempel av uppfinningen är de förut- bestämda främre och bakre partierna av de omgivande väg- garna av honurtagningen och hanutspränget belägna intill varandra.

I ett utföringsexempel av uppfinningen har de förut- bestämda bakre partierna av de omgivande väggarna av hon- urtagningen och hanutspränget i huvudsak konisk profil med flankytor som konvergerar i riktning framåt med den gemensamma vinkeln eller i huvudsak den gemensamma vin- keln.

I ett alternativt utföringsexempel av uppfinningen som skall beskrivas i det följande ges den förutbestämda ytan av den omgivande väggen till honurtagningen av ett tvärparti av den omgivande väggen. Tvärpartiet av den om- givande väggen till honurtagningen kan vara en tvärgäende basdel i honurtagningen. Exempelvis kan honurtagningen uppvisa ett bakre koniskt parti som mynnar i den bakre änden av fixturen och ett polygonalt främre parti som kommunicerar med det bakre koniska partiet vid den bakre änden därav, och vilket ger den tvärgäende sektionen vid dess främre ände. En invändigt gängad borrning kan 10 15 20 25 30 35 514 531 9 sträcka sig framåt in i fixturen från den tvärgående sek- tionen utan att allvarligt negativt påverka den fördel som erhålles genom uppfinningen. Överbyggnaden i systemet enligt uppfinningen kan ha formen av en distans för överbryggande av det mjuka väv- nadslagret i överkäken eller underkäken.

I ett utföringsexempel av uppfinningen är åtminstone ett parti av den yttre ytan av fixturen grovgjort för sammanlàsning med benvåvnaden, varvid sagda sektion av ytterytan uppvisar en bakre kant och en främre kant, och den förutbestämda positionen på ytterytan definieras av den bakre kanten eller en position mellan de bakre och främre kanterna. Sistnämnda exempel skulle kunna vara fallet när den bakre kanten utskjuter från överkäken el- ler underkäken vid implantation av fixturen. Grovgörandet kan uppnås genom makrogrovgörande, exempelvis genom an- ordnande av skruvgängor, urtagningar, hål etc, eller ge- nom mikrogrovgörande genom blästring, plasmasprutning, etsning, hydroxiapatitöverdragning, anordnande av vulster på ytterytan etc eller en blandning av bådadera. Grovgö- randet kan också uppnås genom maskinbearbetning.

Ju längre bak kontaktnivån är anordnad på fixturens ytteryta ju mer benvävnad är involverad i att uppbära be- lastning. Finit elementanalys indikerar också, att ju längre bak kontaktnivån är belägen på fixturens ytteryta ju mindre blir toppen av skjuvbelastningsvärdet i gräns- snittet. En baktill belägen kontaktnivà är således att föredraga och följaktligen ligger vid ett utföringsexem- pel av uppfinningen är åtminstone ett främre parti av fixturen som utgör den främre änden avpassat att vid an- vändning införas i benvävnad för implantation av fixturen, varvid det främre partiet har en bakre kant och den förutbestämda positionen på fixturens ytteryta är be- lägen på den bakre kanten av det främre partiet, varvid den förutbestämda positionen på fixturens ytteryta ligger i linje med eller i huvudsak i linje med ytterytan av överkäken eller underkäken när fixturen är implanterad. lO 15 20 25 30 35 514 531 lO Företrädesvis är fixturens ytteryta avpassad att lå- sas samman med benvävnaden mellan den förutbestämda posi- tionen pä fixturens ytteryta och den främre änden av fixturen. Den förutbestämda positionen på fixturens yt- teryta kan sammanfalla med den bakre änden av fixturen.

I ett utföringsexempel av uppfinningen som skall be- skrivas i det följande är de förutbestämda gräns- snittsytorna av fixturen och överbyggnaden ogängade ytor.

I ett utföringsexempel av uppfinningen ligger de förutbestämda gränssnittsytorna av fixturen och överbygg- naden mot varandra genom direktkontakt.

I ett utföringsexempel av uppfinningen är fixturen en endostal fixtur med rotform. Med ”rotform” att menas, fixturen har ett i huvudsak cylindriskt skaft som vid an- vändning av fixturen är implanterat i benvävnaden i över- käken eller underkäken. Ytterytan av skaftet är grovgjord för sammanlàsning med benvävnaden, exempelvis kan skaftet ha formen av en skruv. Termen ”rotform” användes för att skilja fixturen frän andra endostala fixturer, exempelvis bladform. De olika formerna av endostal fixtur visas i An Introduction to Materials in et al, kapitel 7.4, Biometerials Science: Ratner, Buddy D. 1996.

Föreliggande uppfinning innebär vidare en fixtur för Medicine, Academic Press, användning i ett system enligt uppfinningen och också en överbyggnad för användning i ett system enligt uppfin- ningen.

Uppfinningen innebär vidare en metod för installa- tion av en tandrekonstruktion i munhälan till en patient innefattande stegen att anordna en fixtur som har en yt- teryta av vilken åtminstone ett parti är avpassat för sammanläsning med benvävnad i överkäken eller underkäken, anordnande av en överbyggnad pà vilken tandrekonstruktio- nen formas eller är monterbar, implantation av fixturen i patientens överkäke eller underkäke i riktning framåt sä, att åtminstone en främre del av åtminstone ett parti av ytterytan därav är belägen intill benvävnaden i överkäken 10 15 20 25 30 35 514 531 ll eller underkâken, och montering av överbyggnaden på fixturen så, att överbyggnaden ligger i ytkontakt med fixturen i riktning framåt pá en yta av fixturen som är belägen på en nivå framför den position där den inbördes sammanlàsningen mellan fixturens ytteryta och benvävnaden börjar.

Såsom exempel skall utföranden av föreliggande upp- finning nu beskrivas med hänvisning till bifogade rit- ningsfigurer, på vilka: Fig l är en snittvy av en del av den bakre änden av en fixtur i ett tidigare känt tandimplantatssystem som är implanterat i benvävnaden i en överkäke eller underkàke, varvid ytterytan av fixturen uppvisar ett slätt bakre parti och ett sammanlàsande främre parti och varmed en överbyggnad i systemet griper samman så, att det lägger pà en belastning på fixturen i implantationsriktningen via de gränsytor som är belägna bakom den sammanlàsande främre delen av ytterytan.

Fig 2 är en finit elementanalys av belastningsfördelning- en i benvävnaden intill fixturen enligt fig 1 när över- byggnaden griper samman med fixturen med en belastning av 1000 N lagd på fixturen i implantationsriktningen via gränsytorna.

Fig 3 är en snittvy av en del av den bakre änden av en annan fixtur i ett känt tandimplantatsystem som är im- planterad i benvävnaden till överkäken eller underkäken uppvisande en sammanlàsande ytteryta med en kontaktnivå som sammanfaller med fixturens ingàngspunkt i benvävnaden och varvid en överbyggnad i systemet ligger i ytingrepp därmed så, att den lägger en belastning pà fixturen i im- plantationsriktningen via gränsytor som sammanfaller med kontaktnivàn.

Fig 4 är en finit elementanalys av belastningsfördelning- lO 15 20 25 30 35 514 531 t 12 en i benvävnaden intill fixturen enligt fig 3 när över- byggnaden ligger i ytingrepp med fixturen med en belast- ning av 1000 N lagd på fixturen i implantationsriktningen via gränsytorna.

Fig SA är en schematisk vy av ett tidigare känt implan- tatsystem som uppvisar en fixtur med en bakre ände vilken när fixturen är implanterad utskjuter bakom ytterytan av benvävnaden i överkäken eller underkäken och i vilken är anordnad en honurtagning och vilken ytterligare har en sammanlåsande ytteryta med en kontaktnivå som startar vid ingängspunkten för fixturen i benvävnaden i implanterat skick, och en distans för överbryggande av det mjuka väv- nadslager som ligger över överkäken eller underkäken för uppbärande av en rekonstruktion som har ett hanutspräng på den främre änden vilket är så konstruerat och dimen- sionerat vis-à-vis honurtagningen att fixturen och di- stansen ligger i ytingrepp med varandra sä, att fixturen belastas i implantationsriktningen via gränsytor som är belägna bakom kontaktnivån.

Fig 5B är en förstorad vy av ytkontakten mellan fixturen och distansen i fig 5A.

Fig 6 är en finit elementanalys av belastningsfördelning- en i benvävnaden intill fixturen enligt fig 5A och SB när distansen ligger an mot fixturen med en belastning av 1000 N lagd på fixturen i implantationsriktningen via gränsytorna.

Fig 7 är en snittvy av en del av den bakre änden av en fixtur i ett tandimplantatsystem enligt uppfinningen im- planterat i benvävnaden i överkäken eller underkäken upp- visande en läsande ytteryta med en kontaktnivä som sam- manfaller med fixturens ingängspunkt i benvävnaden och varmed överbyggnaden i systemet är avpassad att ligga samman sä, att fixturen belastas i implantationsriktning- 10 15 20 25 30 35 514 531 13 en via gränsytorna på en position som är belägen framför kontaktnivàn.

Fig 8A till 8C är finita elementanalyser av belastnings- fördelningarna i benvävnaden intill, fixturen enligt fig 7 när en belastning av 1000 N lägges på fixturen medelst överbyggnaden i implantationsriktningen via gränsytorna när dessa är belägna pà olika positioner framför kontakt- nivån eller sträcker sig över kontaktnivàn.

Fig 9A är en schematisk vy av ett tandimplantatssystem enligt uppfinningen som uppvisar en fixtur som har en bakre ände vilken när fixturen är implanterad utskjuter bakåt i förhållande till ytterytan av benvävnaden i över- kåken eller underkäken och i vilken är anordnad en honur- tagning och vilken vidare har en sammanlàsande ytteryta med en kontaktnivá som startar vid ingängspunkten för fixturen i benvävnaden när den implanteras, och en di- stans för överbryggande av det mjuka vävnadslager som ligger över överkäken eller underkäken för uppbärande av en rekonstruktion som har ett hanutsprång vid dess främre ände, vilket är sä konstruerat och dimensionerat vis-à- vis honurtagningen att fixturen och distansen griper sam- man sà, att fixturen belastas i implantationsriktningen via gränsytor som är belägna på en position framför kon- taktnivàn.

Fig 9B är en förstorad vy av ytkontakten mellan fixturen och distansen enligt fig 9A.

Fig 10 är en snittvy av en annan fixtur i ett tandimplan- tationssystem enligt uppfinningen implanterat i benvävna- den i en överkäke eller underkäke, uppvisande en läsande ytteryta med en kontaktnivá som sammanfaller med fixturens ingángspunkt i benvävnaden och varmed en över- byggnad i systemet kan gripa samman så, att fixturen be- lastas i implantationsriktningen via gränssnittsytor som lO 15 20 25 30 35 514 531 M i 14 är belägna framför kontaktnivån.

Fig 11 år en finit elementanalys av belastningsfördel- ningen i benvävnaden intill fixturen enligt fig 10 när överbyggnaden griper samman med fixturen med en belast- ning av 1000 N lagd på fixturen i implantationsriktningen via gränsytorna.

I ritningsfigurerna indikerar lika siffror lika de- lar.

I fig 1 visas en snittvy av en del av den bakre än- den på en rotformad endostal fixtur 1 i ett känt tandim- plantatssystem som år implanterad i överkäken eller un- derkäken med en utsträckning som innefattar både kortikal benvävnad 12 och spongiös benvävnad 14. Fixturen 1 har en kroppsdel 6 som uppvisar den ytteryta till fixturen 1 som är vänd mot benvävnaden 12, 14 och i vilken en fattning 8 sträcker sig in framåt från en öppning i den bakre änden av fixturen 1 till en position som är belägen mellan den bakre änden och en främre ände av fixturen 1 för använd- ning vid anslutning av en överbyggnad (inte visad) såsom en distans till den bakre änden av fixturen 1.

Den yttre ytan av fixturen 1 är indelad i ett slätt bakre parti 3 intill det kortikala benet 12 och ett lås- skruvgängat främre parti 5 som uppvisar en axiell ut- sträckning som innefattar både den kortikala och spongiösa benvävnaden 12, 14. Huvudsaklig inbördes lås- ning mellan fixturens ytteryta och omgivande benvävnad (”kontaktnivån”) som 12, 14 börjar således på en nivå 7 är belägen på en nivå under eller framför ingångspunkten för fixturen 1 i benvåvnaden 12, 14.

I detta tandimplantatssystem uppvisar överbyggnaden en ogängad ingreppsyta som griper samman med fixturen 1 på en ogängad kantyta 9 av fattningen 8. Den implanterade fixturen 1 är således belastad i implantationsriktningen eller i riktning framåt av överbyggnaden väl över eller bakom kontaktnivån 7, såsom indikeras med pilen i fig 1. 10 15 20 25 30 35 514 531 15 Fig 2 är en finit elementanalys av den belastnings- fördelning som uppstår i benvàvnaden intill fixturen 1 i tandimplantatssystemet enligt fig 1 när en framåtriktad belastning av 1000 N lägges på fixturen 1 på kantytan 9. x-axeln i analysen indikerar distansen från fixturens yt- teryta D1 medan y-axeln indikerar distansen in i benväv- naden D2 från benvävnadsytan B. Det vertikala stapeldia- grammet till höger är nyckeln för de belastningar (Mpa) som representeras i analysen.

Såsom framgår av fig 2 uppträder en relativt hög skjuvbelastningstopp i gränssnittet i benvàvnaden i över- kåken eller underkåken intill fixturen 1 på eller just under kontaktnivån 7. Den finita elementanalysen visar också, att en mycket låg pàkänning uppträder i benvävna- den intill det släta bakre ytterytpartiet 3. Betraktande av Wolffs lag hjälper till att förklara varför marginell benresorption i praktiken observeras runt det bakre par- tiet 3, nämligen på grund av gränssnittsanliggning mellan överbyggnaden och fixturen 1 leder till belastningsför- hållanden i benvàvnaden intill den släta bakre ytterytde- len 3 och kontaktnivån 7 som är ofördelaktiga för upp- rätthållandet av ett stabilt tillstånd i benvävnaden.

I fig 3 visas förhållandena beträffande gränssnitts- belastningen och sammanlåsningen med benvävnad för en rotformad endostas fixtur 101 i ett annat hittills före- slaget dentalimplantatssystem. Fixturen 101 är försedd med en läsande maskinbearbetad ytteryta 105 med en kon- taktnivå 107 som startar där fixturen 101 går in i ben- vàvnaden och överbyggnaden (icke visad) har en ogängad yta som befinner sig i ytingrepp med en ogängad kantyta 109 till fattningen 108 i fixturen 101 vilken befinner sig på en nivå som motsvarar kontaktnivån 107. Belast- ningen av fixturen 101 i implantationsriktningen eller i riktning framåt uppträder också på nivån för kontaktnivån 107.

En finit elementanalys av den belastningsfördelning som uppträder i benvàvnaden intill, fixturen 101 i den- 10 15 20 25 30 35 514 531 p - 1111:13” 16 talimplantatssystemet enligt fig 3 när en framätriktad belastning av 1000 N lägges pà fixturen 101 pä kantytan 109 visas i fig 4. Den maximala skjuvpàkänningen i gräns- snittet sammanfaller fortfarande med kontaktnivàn 107 även om den är reducerad jämfört med systemet i fig 1 där kontaktnivàn är belägen längre fram på fixturens ytter- yta. Dessutom kan hela koronala kortex uppbära belast- ningen från överbyggnaden i detta arrangemang. Risken för marginell benresorption beroende på outnyttjad hypotropi är säledes reducerad för detta arrangemang.

Emellertid är toppen för skjuvpäkänningen i gräns- skiktet fortfarande mycket hög. Vidare är toppen för skjuvpåkànning i gränssnittet i benvävnaden olämpligt be- lägen just under fixturens ingángspunkt i benvävnaden.

Denna positionering av toppen för skjuvbelastning i gränssnittet är olämplig eftersom ingàngspunkten för fixturen 101 i benvävnaden är känslig beroende på svaga inflammatoriska processer som är resultat av kirurgisk skada.

Fig 5A och SB illustrerar en rotformad endostal fixtur 201 och en distans 202 i ett tidigare känt tandim- plantatssystem. Fixturen 201 i systemet är försedd med en fattning 208 i en bakre ände 230 som uppvisar ett koniskt ogängat bakre parti 211 och invändigt gängat parti 213 för ett utsprång på den främre änden av distansen 202 som uppvisar ett ogängat koniskt bakre parti 215 och ett ut- vändigt gängat främre parti 217 för ytingrepp mellan di- stansen 202 och fixturen 201. Fixturen 201 är vidare för- sedd med en läsande ytteryta 205 med en kontaktnivä 207 som startar där fixturen 201 går in i benvävnaden.

Såsom tydligare visas i fig SB är vinklarna hos flankytorna till de koniska bakre partierna 211, 215 på fattningen och utsprànget sädana, att det koniska bakre partiet 215 griper samman med en kantyta 209 pä det ko- niska bakre partiet 211 vid den öppna änden av fattningen 208 som befinner sig pä en nivå belägen bakom både kon- taktnivàn 207 och benvävnadens ytteryta 216. Gränssnitts- 10 15 20 25 30 35 514 531 17 anliggningen i implantationsriktningen eller i riktning framàt har en ”dragande effekt” på distansen 202 när den- na är inskruvad i fixturen 201. Resultatet av denna ”dragande effekt” är att endast de bakre flankytorna av skruvgängan 217 ligger an mot de främre flankytorna av den invändiga skruvgängan 213, dvs, skruvförbandet påver- kar fixturen 201 med en bakàtriktad last. belastningen av fixturen 201 med distansen 202 i riktning Således sker framåt endast bakom kontaktnivàn 207.

Det skall noteras, att distansen 202 också skulle kunna ha formen av en distanssats som uppvisar en hylsdel som har det koniska partiet 215 vid dess främre ände och en skruvdel som passerar genom hylsdelen till bildande av den främre skruvgängade delen 217. I detta fall har skruvdelen ett förstorat huvud för att vila mot en skuldra eller liknande i hylsdelen när den nedskruvas i fixturen för fastsättning av hylsdelen vid fixturen. Sam- ma ”dragningseffekt” på skruvförbandet som beskrivits ovan blir därför också resultatet i detta fall.

En finit elementanalys av den belastningsfördelning som uppstår i benvävnaden intill fixturen 201 i tandim- plantatssystemet enligt fig 5A och 5B när en framàtriktad belastning av 1000 N lägges på fixturen 201 på den ogäng- ade gränsytan 209 medelst distansen 202 visas i fig 6.

Gränssnittet för fixturen 201 och distansen 202 resulte- rar i detta system i en reduktion av toppbelastningen pà benvävnaden runt fixturen 201 under en belastning av 1000 N och flyttar toppen för skjuvpàkänningen i gräns- snittet något framåt i förhållande till kontaktnivàn 207 jämfört med de kända system som beskrivits ovan i samband med fig 1 till 4. Toppen för skjuvbelastningen i gräns- snittet är fortfarande belägen i närheten av kontaktnivàn 207, och även så ingángspunkten av fixturen 201 i benväv- naden.

I fig 7 visas en rotformad endostal fixtur 301 en- ligt föreliggande uppfinning implanterad i benvävnaden i överkäken eller underkäken. Fixturen 301 har en samman- 10 15 20 25 30 35 514 531 18 läsande ytteryta 305 med en kontaktnivä 307 som ligger i linje med ingàngspunkten för fixturen 301 i benvävnaden och en bakre ände 330 som utskjuter från benvävnaden och i vilken är anordnad en fattning eller honurtagning 308 för ett hanutspräng pà den främre änden av en överbyggnad såsom en distans (icke visad) så att detta kan gripa sam- man därmed. Làsningsförmågan hos ytterytan uppnås genom grovgörande av fixturens ytteryta, exempelvis genom mak- rogrovgörande, mikrogrovgörande, maskinbearbetning eller en kombination av vilka som helst av dessa ytegenskaper.

Fixtururtagningen 308 uppvisar ett ogängat bakre ko- niskt parti 311 för ett ogängat koniskt parti av över- byggnadsutspränget för ingrepp därmed. Flankvinklarna hos de koniska partierna av urtagningen 308 och utsprånget är sådana, att de åtminstone delvis griper samman varvid hela eller en del av den framätriktade belastning som lägges pà fixturen 301 medelst överbyggnaden sker i en eller flera noder på flankytan på det koniska partiet 311 av fixtururtagningen 308 som är belägen framför kontakt- nivån 307.

Fig 8A till 8C är finita elementanalyser av belast- ningsfördelningarna i benvävnaden intill den implanterade fixturen 301 enligt fig 7 när flankytorna till de koniska partierna på fixtururtagningen 308 och överbyggnadsut- språnget är så avpassade, att: 0 Överbyggnaden lägger en framàtriktad belastning av 1000 N endast på nod 4 pä urtagningens flankyta. 0 Överbyggnaden lägger en framàtriktad belastning av 1000 N endast på nod 7 på urtagningens flankyta. 0 Överbyggnaden fördelar en framàtriktad belastning av 1000 N över noder 1 till 5 på urtagningens flankyta.

De finita elementanalyserna visar, att genom avpass- ning av de sammangripande ändarna av fixturen 301 och 10 15 20 25 30 35 ( _ , , f .-f- ~ , . . f. r - y ' fl r c ' § v v r ~ 4' f f v ,. : «- 1 - ,¿,, u: r 19 överbyggnaden så, att framåtriktad belastning av fixturen 301 medelst överbyggnaden sker via ingreppsytor som är belägna framför kontaktnivàn 307 resulterar i att toppen för skjuvbelastningen i gränssnittet i benvävnaden intill fixturen 301 hamnar progressivt längre framåt i förhål- lande till kontaktnivån 307 och reduceras också i huvud- sak till värdet jämfört med tidigare kända system.

Såsom ett exempel på hur den ovan beskrivna gräns- snittskontakten med hänvisning till fig 7 och 8A-8C kan uppnås, visar fig 9A och 9B en rotformad endostal fixtur 401 och en distans 402 i ett system enligt uppfinningen som uppvisar gränssnittsytor som ligger samman på en nivå framför en bakre kant 407 av låspartiet 405 på den ytter- yta som efter implantation ligger i linje med ingångs- punkten för fixturen 401 i benvävnaden. Låsningsförmågan hos ytterytan uppnås genom provgörande av ytterytan på fixturen, exempelvis makrogrovgörande, mikrogrovgörande, maskinbearbetning eller en kombination av vilken som helst av dessa ytegenskaper.

Fixturen 401 uppvisar en bakre ände 430 som utskju- ter från benvävnaden när den är implanterad och i vilken en fattning 408 som har ett ogängat bakre koniskt parti 411 är anordnad. Distansen 402 har ett hanutsprång på dess främre ände med ett ogängat bakre koniskt parti 415 för samgrepp med fattningen 408 i fixturen 401. Flankytan på det koniska partiet 415 av distansutsprånget är bruten i två partier 421, 423 med svagt avvikande vinklar så att ytkontakten för distansen 402 och fixturen 401 i implan- tationsriktningen eller i riktning framåt uppträder mel- lan partierna 423 på distansutsprånget och ett parti 409 på det koniska partiet 411 av fattningen 408 framför den bakre kanten eller kontaktnivån 407. Huvudsaklig övergång av den framåtriktade belastningen sker således på en nivå som är belägen framför den bakre kanten eller kontaktni- vån 407 beroende på att den väsentliga gränsskiktskontak- ten mellan distansen 402 och fixturen 401 är belägen längre fram i det koniska partiet 411 av sockeln 408 i 10 15 20 25 30 35 514 531 i ,j¿_ 20 fixturen 401. Ytkontakt sker inom området 0,1 - 5 mm framför den bakre kanten eller kontaktnivån 407.

Det skall förstås, att vinkeln hos flankytan på det koniska partiet 411 av fixturfattningen 408 också skulle kunna vara bruten för tillåtande av lämplig ytkontakt mellan ytorna i fixturen 401 och distansen 402 framför den bakre kanten av kontaktnivån 407.

Ett mjukt buffertmaterial såsom silikongummi skulle kunna placeras i det ringformiga utrymmet mellan den bak- re delen 421 av det bakre koniska partiet 415 av hanut- språnget på distansen 402 och det koniska partiet 411 av fattningen 408 i fixturen 401 för uppbärande av distansen 402 utan att anordna ett medium för överförande av en önskad framåtriktad belastning till fixturen 401. Såsom exempel kan nämnas användningen av en ultratunn mjuk O- ring av polymer eller ett målat skikt på det koniska par- tiet 411 av fattningen 408.

Om flankvinkeln hos det koniska partiet 415 på di- stansutsprånget är utförd lika med eller i huvudsak lika med flankvinkeln hos det koniska partiet 411 av fattning- en 408 i fixturen 401 fördelas en framåtriktad belastning över kontaktnivån 407 beroende på att de koniska partier- na 411, 415 av fattningen 408 och hanutsprànget ligger i ytingrepp över kontaktnivån 407.

För båda fallen erhålles som resultat en reducerad topp beträffande skjuvbelastningen i gränssnittet och mer lämplig belastningsfördelning i benvävnaden intill fixturen 401 tack vare att fixturen 401 är belastad i riktning framåt på ytor som är belägna framför kontaktni- vån 407.

I fig 10 visas en annan rotformad endostal fixtur 501 enligt uppfinningen som har en läsande ytteryta 505 med en kontaktnivå 507 som sammanfaller med benvävnadens yta i implanterat skick och en bakre ände 530 vilken när fixturen är implanterad utskjuter bakåt från benvävnaden och i vilken år anordnad en fattning 508 för ett utsprång så att på en överbyggnad såsom en distans (icke visad) 10 15 20 25 30 35 514 531 21 denna kan passa däri. Återigen erhålles låsningsförmågan hos ytterytan genom grovgörande av ytterytan på fixturen, exempelvis genom makrogrovgörande, mikrogrovgörande, ma- skinbearbetning eller en kombination av vilken som helst av dessa egenskaper.

I detta fall är fattningen 508 i fixturen 501 och distansutspránget så avpassade, att ytkontakt mellan fixturen 501 och överbyggnaden i riktning framåt endast sker på basytan 525 i fattningen 508 såsom kan ses är be- lägen framför kontaktnivàn 507. Axiell belastning av fixturen i riktning framåt sker alltså endast framför kontaktnivàn 507. Basytan 525 ligger inom området 0,1 mm till omkring 10 mm framför kontaktnivàn 507 varvid än mer förbättrade belastningsförhàllanden uppnås ju mer man rör sig vidare mot den övre gränsen av detta område.

Fig ll är en finit elementanalys av belastningsför- delningen i benvàvnaden intill den implanterade fixturen 501 enligt fig 10 när en framåtriktad belastning av 1000 N lägges på basytan 525 i sockeln 508 medelst över- byggnaden. Detta visar att belastningar i benvàvnaden in- till fixturen 501 återigen fördelas gynnsamt beroende på att den framàtriktade belastningen appliceras under kon- taktnivàn 507. Samma resultat skulle också observeras där denna ytkontakt uppråtthàlles med ett skruvgängat ut- språng pä den främre änden av överbyggnaden vilket är in- skruvat i en invändigt gängad borrning som sträcker sig framåt in i fixturen 501 från basytan 525.

Det skall noteras, att det kan förekomma, att ett bakre parti av den läsande ytterytan av en fixtur utskju- sådant fall blir kontaktnivàn belägen vid fixturens ingångspunkt i överkä- ken eller underkäken mellan de bakre och främre ändarna av den läsande ytterytan när fixturen är implanterad. ter från överkäken eller underkäken. I Enligt föreliggande uppfinning uppträder axiell belast- ning av fixturen medelst överbyggnaden i implantatione- riktningen eller i riktning framåt via gränssnittsytorna 10 15 514 531 22 framför sagda läge mellan de bakre och främre ändarna av den läsande ytterytan.

Det skall ytterligare noteras av de som är insatta i teknikområdet att komponenterna i systemet enligt uppfin- ningen kan vara utförda av konventionella material av sä- dant slag som exempelvis kommersiellt rent titan, kommer- siellt rent titan, och genom konventionella metoder.

Sammantaget ger uppfinningen ett tandimplantatssy- stem som uppvisar en fixtur som har en läsande ytteryta och en med fixturen sammangripande överbyggnad, varvid belastningsfördelningen kring fixturen i implanterat skick är förbättrad genom avpassande av ytkontakten mel- lan fixturen och överbyggnaden sä, att överbyggnaden ap- plicerar en framätriktad belastning pä fixturen via gränssnittsytorna i ett läge som befinner sig pä en nivä framför kontaktnivän för den läsande ytterytan av fixturen.

Claims (32)

”u-š ' 10 15 20 25 30 35 514 531 23 PATENTKRAV

1. Tandimplantatssystem uppvisande: en fixtur (30l; 401; 501) för implantation i benvävnad (312, 314; 512, 514) i överkäken eller underkäken genom förflyttning därav i en riktning framät, varvid fixturen uppvisar: en främre ände, en bakre ände (330; 430; 530) och en ytteryta (305; 405; 505) som sträcker sig mellan de främre och bakre ändarna och vilken framför en förut- bestämd position (307; 407; 507) på ytterytan är avpassad att låsa samman med benvävnad i överkäken eller underkä- ken; och en överbyggnad (402) för montering pà fixturen, varvid överbyggnaden har: en främre ände för ytingrepp med den bakre änden av fixturen, varvid den främre änden av överbyggnaden och den bakre änden av fixturen uppvisar samverkande ytor för ytingrepp med varandra; k ä n n e t e c k n a t av att den bakre änden av fixturen och den främre änden av överbyggnaden är så kon- struerade och dimensionerade, att en förutbestämd gräns- snittsyta pà överbyggnaden (423) i riktning framåt kan gripa samman med en förutbestämd gränssnittsyta pà fixturen (3ll; 409; 525) som befinner sig på en nivà som är belägen framför den förutbestämda positionen pà ytter- ytan.

2. System enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k - n a t av att de förutbestämda gränsytorna på fixturen och överbyggnaden är de enda sammangripande ytorna av fixturen och överbyggnaden som är avpassade att i rikt- ning framåt gripa samman med varandra.

3. System enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k - n a t av att de förutbestämda sammangripande ytorna av fixturen och överbyggnaden är förutbestämda främre in- greppsytor och att den främre änden av överbyggnaden och 10 l5 20 25 30 35 514 531 24 den bakre änden av fixturen är så konstruerade och dimen- sionerade, att den främre änden av överbyggnaden ger en förutbestämd bakre ingreppsyta för ingrepp i riktning framåt med en förutbestämd bakre ingreppsyta på den bakre änden av fixturen pà en nivå som är belägen pà, eller bakom, den förutbestämda positionen av fixturens ytter- yta.

4. System enligt patentkrav 1, 2 eller 3, k ä n - n e t e c k n a t av att de förutbestämda ingreppsytorna av fixturen och överbyggnaden är avpassade att vid an- vändning gripa samman på en nivå som befinner sig i områ- det l mm upp till ungefär 10 mm framför den förutbestämda positionen på fixturens ytteryta.

5. System enligt patentkrav 1, 2 eller 3, k ä n - n e t e c k n a t av att de förutbestämda ingreppsytorna pà fixturen och överbyggnaden är avpassade att vid an- vändning gripa samman pà en nivà som befinner sig ungefär 0,1 - 1 mm framför den förutbestämda positionen på fixturens ytteryta.

6. System enligt något av patentkraven 1 till 5, (308; 408; 508) är anordnad i den bakre änden av fixturen och (3ll; 411; 413; 525) sig från en öppning i den bakre änden till en nivå fram- k ä n n e t e c k n a t av att en honurtagning har en avgränsande vägg som sträcker för den förutbestämda positionen pà fixturens yttersida, att den förutbestämda ingreppsytan på fixturen är en för- utbestämd yta på den avgränsande väggen till honurtag- ningen (311; 409; 525) som är belägen framför den förut- bestämda positionen pä fixturens ytteryta och att den förutbestämda ingreppsytan på överbyggnaden (423) är en förutbestämd yta på en avgränsande vägg pà hanutsprànget (415, 417) som är anordnad på den främre änden av över- byggnaden.

7. System enligt patentkrav 6 med hänvisning till patentkrav 3, k ä n n e t e c k n a t av att de förutbe- stämda ytorna av de begränsande väggarna till honurtag- ningen och hanutsprànget bildas av förutbestämda främre 10 15 20 25 30 35 ._ ,_ _ ,, (_ (t ( , _,, __ y _ ¿ . f _: U . , (L, ; .' v ' ~ ' f ~ f< - - 'f f”. 1 ' I x I' < x « f 25 partier av respektive begränsande väggar, att den förut- bestämda bakre ingreppsytan på fixturen bildas av en för- utbestämd bakre del av den begränsande väggen till honur- tagningen är belägen pà, eller bakom den förutbestämda positionen pä fixturens ytteryta och att den förutbestäm- da bakre ingreppsytan på överbyggnaden bildas av en för- utbestämd bakre del av den begränsande väggen till hanut- spränget.

8. System enligt patentkrav 7, k ä n n e t e c k - n a t av att utsträckningen av den förutbestämda främre delen av den begränsande väggen till honurtagningen i riktning framåt är större än utsträckningen av den förut- bestämda bakre delen av den begränsande väggen på honur- tagningen i riktning framåt.

9. System enligt patentkrav 7 eller 8, k ä n n e - t e c k n a t av att de förutbestämda främre och bakre partierna av de begränsande väggarna till honurtagningen och hanutsprànget ligger i anslutning till varandra.

10. System enligt något av patentkraven 6 till 9, k ä n n e t e c k n a t av att de förutbestämda ytorna av de begränsande väggarna till honurtagningen och hanut- sprànget har en i huvudsak konisk profil med flankytor som konvergerar i riktning framåt med en gemensam vinkel eller en i huvudsak gemensam vinkel.

11. System enligt patentkrav 10 med hänvisning till 8 eller 9, de förutbestämda bakre partierna av de begränsande väg- patentkrav 7, k ä n n e t e c k n a t av att garna till honurtagningen och hanutsprànget har en i hu- vudsak konisk profil med flankytor som konvergerar i riktning framåt med gemensam vinkel eller i huvudsak gemensam vinkel.

12. System enligt patentkrav 6 med hänvisning till patentkrav 2, k ä n n e t e c k n a t av att de förutbe- stämda ytorna av de avgränsande väggarna till hanut- sprànget och honurtagningen bildas av förutbestämda främ- re partier av respektive begränsande väggar som uppvisar en i huvudsak konisk profil med flankytor som konvergerar l0 15 20 25 30 35 514 531 . « - f k ' 26 i riktning framåt med en gemensam vinkel eller i huvudsak gemensam vinkel och att de begränsande väggarna till han- utsprànget och honurtagningen vardera uppvisar bakre par- tier (421, 411) som sträcker sig bakåt från det förutbe- stämda främre partiet och vilka är så konstruerade och dimensionerade, att de är särade när de förutbestämda främre partierna ligger samman.

13. System enligt patentkrav 12, k ä n n e t e c k - n a t av att det bakre partiet av den begränsande väggen till honurtagningen har en konisk profil med flankytor som konvergerar i riktning framåt.

14. System enligt patentkrav 13, k ä n n e t e c k - av att flankytorna till det bakre partiet av den begränsande väggen till honurtagningen konvergerar i flat riktning framåt med en gemensam vinkel.

15. System enligt patentkrav 13 eller 14, k ä n - n e t e c k n a t av att det bakre partiet av hanut- språnget har en konisk profil med flankytor som konverge- rar i riktning framåt med en vinkel som är mer spetsig i förhållande till framätriktningen än den gemensamma vin- keln.

16. System enligt något av patentkraven 12 till 15, k ä n n e t e c k n a t av att det bakre partiet av den begränsande väggen till honurtagningen sträcker sig bakåt till den bakre änden av fixturen.

17. System enligt patentkrav 6 eller 7, k ä n n e - t e c k n a t av att den förutbestämda ytan av den be- gränsande väggen till honurtagningen bildas av ett tvär- gående parti (525)

18. System enligt patentkrav 17, k ä n n e t e c k - av att det tvärgàende partiet av den begränsande av den begränsande väggen. n a t väggen till honurtagningen är en tvärgàende botten till honurtagningen.

19. System enligt patentkrav 17 eller 18, k ä n - n e t e c k n a t av att honurtagningen uppvisar ett bakre koniskt parti som mynnar i den bakre änden av fixturen och ett polygonalt främre parti som kommunicerar 10 15 20 25 30 35 514 531 27 med det bakre koniska partiet vid dess bakre ände och vilken uppvisar det tvärgående partiet vid dess främre ände.

20. System enligt något av föregående patentkrav, k ä n n e t e c k n a t av att överbyggnaden har formen av en distans (402) för överbryggande av det njuka väv- nadslager som ligger över överkäken eller underkäken.

21. System enligt något av föregående patentkrav, k ä n n e t e c k n a t av att åtminstone ett parti av den yttre ytan av fixturen (305; 405; 505) är grovgjord för sammanlàsning med benvävnaden, att åtminstone ett parti av den yttre ytan har en bakre kant och en främre kant och att den förutbestämda positionen av den yttre ytan definieras av den bakre kanten eller en position mellan de bakre och främre kanterna.

22. System enligt patentkrav 21, k ä n n e t e c k - n a t grovgjort. av att sagda parti av fixturens ytteryta är makro-

23. System enligt patentkrav 21 eller 22, k ä n - n e t e c k n a t yta är mikrogrovgjort.

24. System enligt patentkrav 21, k ä n n e t e c k - nat av att sagda parti av fixturens ytter- av att sagda parti av fixturens ytteryta är grov- gjort genom maskinbearbetning.

25. System enligt något av föregående patentkrav, k ä n n e t e c k n a t parti av fixturen som uppvisar den främre änden är avpas- av att åtminstone ett främre sat att vid användning införas i benvävnad för implanta- tion av fixturen, att sagda främre parti har en bakre kant och att den förutbestämda positionen på fixturens ytteryta är belägen vid den bakre kanten av sagda främre parti, varvid den förutbestämda positionen på fixturens ytteryta ligger i linje med eller i huvudsak i linje med ytterytan av överkäken eller underkäken när fixturen är implanterad.

26. System enligt något av föregående patentkrav, k ä n n e t e c k n a t av att hela eller i huvudsak Å k. I l 10 l5 20 25 30 35 514 531 28 hela fixturens ytteryta är avpassad att låsas samman med benvävnaden mellan den förutbestämda positionen på fixturens ytteryta och den främre änden av fixturen.

27. System enligt något av föregående patentkrav, k ä n n e t e c k n a t av att den förutbestämda posi- tionen pà fixturens ytteryta sammanfaller med den bakre änden av fixturen.

28. k ä n n e t e c k n a t System enligt något av föregående patentkrav, av att de förutbestämda samman- gripande ytorna av fixturen och överbyggnaden är ogängade ytor.

29. k ä n n e t e c k n a t System enligt något av föregående patentkrav, av att de förutbestämda samman- gripande ytorna av fixturen och överbyggnaden griper sam- man med varandra genom direktkontakt.

30. Fixtur för användning i ett system enligt något av patentkraven l till 29.

31. Överbyggnad för användning i ett system enligt något av patentkraven l till 29.

32. Överbyggnad enligt patentkrav 31, varvid över- byggnaden är en distans (402) för överbryggande av det mjuka vävnadslager som ligger över överkäken eller under- kåken.