SE500062C2 - Elektronisk elkopplare - Google Patents

Description

plattor av hydrokolloidmaterial, som för närvarande används vid infästningssystem för stomipåsar. Vidare är komponenten enligt uppfinningen betydligt mer mjuk och formbar än plattor av hydrokolloidmaterial, vilket gör att öppningskanten hos komponenten kan appliceras mycket nära stomin utan risk för skavning som ger irritation eller blödning hos slemhinnan på stomins bas. Komponenten enligt uppfinningen behåller sin integritet vid kontakt med vätska till skillnad från hydrokolloidmaterial som har en tendens att desintegreras vid kontakt med vätska, vilket gör att öppningen i hydrokolloidmaterial tenderar att bli större med tiden, vilket medför att en allt större del av huden runt stoniin kan utsättas för läckande tarrninnehåll med frätskador som följ d. Vidare kan komponenten enligt uppfinningen töj as tillsammans med huden så att risken för skjuvning mellan hud och adhesiv, som kan ge upphov till mekaniska skador på huden, reduceras betydligt. En ytterligare fördel med komponenten enligt uppfinningen är att den är återapplicerbar efter borttagande från huden eftersom den inte i någon nämnvärd utsträckning drar med sig hudceller vid borttagandet, vilka armars skulle minska den vidhäftande yta, som är tillgänglig för återapplicering.

Hydrokolloidmaterial drar vid borttagande med sig så mycket hudceller att dess för återförsluming tillgängliga yta märkbart minskar efter borttagandet.

Komponenter enligt uppfinningen drar heller inte med sig hårstrån och det finns därför ingen risk för att inflammation i hårsäckarna ska uppstå till följd av användning av sådana komponenter. Därmed kan även irritation av huden till följd av rakning undvikas vid användning av komponenter enligt uppfinningen. Komponenter enligt uppfinningen kan till skillnad från hydrokolloidplattor även göras transparenta, vilket gör att man lättare kan applicera komponenterna på rätt plats än om dessa vore ogenomskinli ga samt övervaka hudens tillstånd utan att behöva lossa komponenten.

I en föredragen utföringsfonn är vidhäftningen mot torr hud hos silikonelastomeren 0.4-3 N/25mm och ytvikten av skiktet av silikonelastomer är större än 30g/m2, företrädesvis större än 70 g/mz. Vidare har silikonelastomeren en mjukhet av 8-22 mm, företrädesvis 12-17 mm. De lim, som används på vanligen förekommande stomibandage, t.ex. hydrokolloidbaserade stomibandage, har en mjukhet av 2-5 mm. Plastfilmen har en tjocklek mindre än 100 mikrometer, företrädesvis mindre än 40 mikrometer, och har helst en tjocklek av 15-40 mikrometer. Vidare är plastfilmens kantrnjukhet större än 2 mm, företrädesvis större än 4 mm och komponentens kantmjukhet är större än 2 mm, företrädesvis större än 3 mm.

Vidare kan en eller flera hudvårdande substanser vara inblandade i den hydrofoba silikonelastomeren. Dessa substanser kan vara hydrofila eller hydrofoba och även vara utformade för att ge bättre mekaniska eller fysikaliska egenskaper åt komponenten.

Ett releaseskikt, som borttages före användning av komponenten, är företrädesvis anbragt på silikonelastomeren på motsatt sida som plastfilmen.

Komponenten kan även vara integrerad i ett stomibandage.

KORT BESKRIVNING AV RITNINGARNA Uppfinningen ska nu beskrivas med hänvisning till bifogade figurer, av vilka, fig. 1 schematiskt visar en planvy ovanifiån av en komponent enligt en första föredragen utföringsform av uppfinningen, fig. 2 visar en tvärsnitt längs linjen II-II i figur 1, fig. 3 visar schematiskt ett infästningssystem för en stomibandage, i vilket en komponent enligt figur 1 ingår, fig. 4, 5 och 6 visar planvyer ovanifrån av en komponent enligt andra föredragna utfóringsfonner av uppfinningen, ñg. 7 visar schematiskt ett infastningssystem för en stomibandage, i vilket en komponent enligt någon av figurerna 4-6 ingår, fig. 8 illustrerar mätning av vidhäfiningskraft mot hud, fig. 9 visar en kon använd vid mjukhetsmätning, fig. 10 illustrerar en metod för att mäta mjukhet, och fig. 11-14 illustrerar en metod att mäta kantrnjukhet.

BESKRIVNING Av UTFÖRINGSFORMER I figurema 1 och 2 visas en forsta utfóringsforrn av en komponent 1 ingående i ett infástriingssystem för stomibandage. Komponenten 1 är i det visade utförandet cirkulär och består av en plastfilm 2, företrädesvis av polyuretanplast, belagd med ett adhesivskikt 3 av en mjuk och hudvänlig silikonelastomer, som är vidhäftande mot hud. Tjockleken hos plastfilmen ligger mellan 20-30 mikrometer och ytvikten av adhesivskiktet är lika med eller större än 30 g/mz. Komponenten 1 har vidare en genomgående öppning 4.

Före användning skyddas adhesivskiktet 3 av ett releaseskikt 5, som kan bestå av en polyetenfilm eller ett polyetenbelagt papper. För att underlätta borttagande av releaseskiktet 5 när detta skall avlägsnas före applicering av komponenten 1 har detta en del som sträcker sig i sidled utanför komponenten 1.

Ett stort problem med hydrokolloidplattor för fastsättande av stomipåsar är att de är styva och kan ge skavning längs kantema, både mot hud runt om och mot den utskjutande delen av tarmen. Det är önskvärt att ha en hög mjukhet hos komponenten bestående av film 2 och adhesiv 3 för att undvika skavning mot hud och tarm.

Genom användning av den mycket mjuka silikonelastomeren 3 i kombination med en tunn och lätt töjbar plastfilm 2 som bärare får komponenten av plastfilm och silikonelastomer en mycket hög kantmjukhet med ända upp till en tjocklek hos komponenten på över 1 mm.

Kantmjukheten bestäms med nedan beskrivna metod.

Ett provstycke TS med storleken 25xlO0 mm spänns in mellan två identiska plexiglasskivor G1, G2, såsom illustreras i figurema 1 1-13. Provstycket TS skall vara helt sträckt men utan dragspänningar i någon riktning.

Plexiglasskivoma Gl, G2 har en central urtagning O, vilken sträcker sig uppåt till överkanterna hos plexiglasskivorna så att provstycket TS sträcker sig i urtagningen parallellt med plexiglasskivornas överkanter och vinkelrätt mot urtagningens kanter inom området för provstycket. Längden a av provstycket i urtagningen är 20 mm.

Därefter hängs en vikt W av 10,3 g över den övre kanten av provstycket TS mitt emellan urtagningens kanter, såsom illustreras i figur 13. Vikten W visas i figur 14 och innefattar en ståltråd med en diameter av 1 mm, som avslutas i en ögla med en bredd b = 2 mm. Efter 30 sekunder avläses det antal mm som provstyckets kant har sjunkit ned vid belastningen. Lämpligen görs mätningen av deforrnationens storlek, dvs belâgenheten av den deformerade kantens lägsta punkt, genom att provstycket fotograferas tillsammans med en kalibrerad millimeterskala. Det antal millimeter ES som provstyckets kant sjunkit ned efter 30 sekunder utgör ett mått på kantmjukhet. Kantmjukheten ES skall hos en komponent enligt föreliggande uppfinning vara större än 2 mm.

Det är viktigt att provstycket säkert hålls fast mellan plexiglasskivorna under provtagningen så att de delar av provstyckets övre kant, som är belägen mellan plexiglasskivoma, inte kan förflyttas nedåt under provtagningen. För detta ändamål visas i figurema 11 och 12 två klämmor Cl och C2 som förhindrar rörelse av de mellan plexiglasskivorna belägna delarna av provstycket. En sådan fasthållning kan naturligtvis åstadkommas av andra typer av klämorgan eller på annat sätt, Lex. genom att helt enkelt limma fast provstycket i plexiglasskivorna, såsom indikeras i figur 13 genom avsaknad av klämmoma Cl och C21 Ovan beskrivna metod användes även för att bestämma kantmjukhet hos plastfilmen ensam.

För att uppnå en erforderlig kantmjukhet måste bäraren, dvs plastfilmen 2, vara tunn och följ sam och ha en mycket hög kantmjukhet, vilken uppmätes med metoden beskriven ovan, för att inte skava eller skära in mot slemhinnan på stomibasen. Kantmjukheten hos filmen bör vara större än 2 mm, företrädesvis större än 4 mm. Exempel på bra bärarmaterial är polyuretanfilmer med en tjocklek mindre än 100 mikrometer, företrädesvis mindre än 40 mikrometer. Tj ockleken hos filmen bör helst vara 10-40 mikrometer.

Adhesivskiktet 3 är uppbyggt av ett addtionshärdande RTV (Room Temperature Vulcanizing) silikonsystem som efter tillblandning tvärbinder och bildar en självhäftande elastomer.

Exempel på RTV additionshärdande silikonsystem anges i EP O 300 620 Al där s.k. "gel-forming compositions" bestående av en alkenyl-substituerad polydiorganosiloxane, en organosiloxan innehållande väteatomer bundna till en del av silikonatomema samt en platinakatalysator beskrives.

Exempel på en kommersiellt tillgänglig RTV-silikonsystem är Wacker SilGel 612 från Wacker-Chemie GmbH, München, Tyskland. Detta är ett 2- komponents system. Genom att variera proportionerna mellan de två komponenterna A:B från 1,0:0,7 till 1,0: 1,3 kan man variera mjukheten och vidhäftningsnivån på den bildade elastomeren.

Exempel på ytterligare mjuka silikonelastomerer som är vidhäftande mot torr hud är NuSil MED-6340, NuSil MED3-6300, NuSil MEDl2-6300 från NuSil Technology, Carpinteria, GA, USA och Dow Coming 7-9800 från Dow Corning Corporation, Midland, USA Silikonelastomerskiktet 3 kan även innefatta en mängd tillsatser för olika ändamål exempelvis paraffin eller ZnO för att styra reologin, urea for att minska uttorkningen av huden, anti-inflarnmatoriska preparat, såsom hydrokortison, antimikrobiella preparat, buffrande tillsatser för att sänka pH- neutralt vattens pH-värde till 3.5 -6.0, företrädesvis till 4.5-5.8 och helst till 4.9-5.5. Sådana pH-buffrande tillsatser beskrivs i WO 02/28447 Al, till vilken skrift hänvisas för närmare detalj er.

I figur 3 visas en användning av komponenten 1 i ett system för att infásta ett stomibandage 6 av konventionell konstruktion kring en stomi 7 hos en patient.

En stomi är den del 7 av tarmen 8 hos en stomiopererad patient, som sträcker sig utanför kroppen hos patienten, såsom schematiskt visas i figur 3.

Stomibandaget 6 består av en påsdel med en öppning samt en infástningsdel 9 fäst till påsdelen runt denna öppning. Infästningsdelen 9 består av ett plastskikt belagt med ett adhesivt skikt 11 av en hydrokolloid. Vidare är en komponent 1 enligt uppfinningen anbragt närmast stomin och dess skikt 3 av silikonelastomer är fäst till huden runt stomin 7. Det adhesiva skiktet ll hos stomibandagets 6 infästningsdel 9 är i området närmast stomin fäst till plastskiktet 2 hos komponenten 1 och i området utanför komponenten 1 fäst till patientens hud.

Eftersom silikonelastomeren är mycket mjuk och har låg ytenergi väter den mycket bra mot hud, dvs den flyter ut i hudens ojämnheter och skapar en stor kontaktyta mellan hud och silikonelastomer. Denna stora kontaktyta bidrar till att silikonelastomeren fäster bra mot hud trots att silikonelastomerens bindningskraft mot hud i sig inte är så stark. Vidhäítningskraften utgör ett mått på den energi som krävs för att separera/dra bort adhesivskiktet från hud. En bidragande faktor till att det krävs hög energi och därmed hög avdragningskraft för att avlägsna silikonelastomer från huden trots den relativt svaga bindningskraften är att mycket energi går åt till att töja den mjuka silikonelastomeren innan den lossar från huden. Ju mjukare och tjockare skikt av silikonelastomer desto mer kraft/energi går åt för att avlägsna elastomeren från huden.

Om ett hårdare adhesiv används krävs en starkare bindningskraft för att avdragningskraften ska bli lika hög som vid ett mjukare adhesiv. En stark bindningskraft mellan hud och adhesiv leder lätt till att hudceller rycks loss från huden vid avlägsnandet av adhesivet.

En annan nackdel med hårdare adhesiv är att dessa med tiden kan flyta ut och därmed öka kontaktytan mot huden, vilket gör att avdragningskrafien ökar med tiden, vilket kan medföra att sådana adhesiv med tiden blir svåra att avlägsna från huden. Mjukare adhesiv som silikonelastomerer uppnår i motsats till hårdare adhesiv som hydrokolloider sin fulla vidhäftningskraft med en gång så att dess avdragningskrafi blir konstant i tiden.

Eftersom silikonelastomeren i skiktet 3 hos komponenten l är mycket mjuk kan den såsom tidigare nämnts tränga ned i alla oj ämnheter i huden så att vätska, som läcker från stomiöppningen, inte kan tränga ut över huden. De plattor av hydrokolloidmaterial 11, som för närvarande används vid infästriingssystem för stomipåsar är styvare än komponenten 1. Detta innebär att det är svårare att tillförsäkra läckagetätning med hydrokolloidplattor än med en platta utformad som komponenten l enligt uppfinningen. Vidare är risken för irritation eller blödning hos slemhinnan på stomins 7 bas mindre eftersom komponenten 1 enligt uppfinningen är mjuk. Komponenten enligt uppfinningen är vidare mer formbar än plattor av hydrokolloidmaterial, vilket gör att öppningskanten hos komponenten lätt kan anpassas till formen hos stomin och därmed appliceras mycket nära stomin. Silikonelastomerens töjning och formförändring vid användning är till övervägande del elastisk till skillnad från hydrokolloidadhesivet på hydrokolloidbaserade stomibandage, som utgöres av en trögflytande massa. Komponenten enligt uppfinningen är även i grunden hydrofob och behåller sin integritet vid kontakt med vätska till skillnad från hydrokolloidrnaterial som har en tendens att desintegrera vid l0 kontakt med vätska, vilket gör att öppningen i hydrokolloidmaterial tenderar att bli större med tiden, vilket medför att en allt större del av huden runt stomin kan utsättas för läckande tarminnehåll med frätskador som följd. I detta sammanhang påpekas att om öppningen hos komponenten 1 är för liten kan den göras större genom stansning eller klippning för att storleksanpassas till stomin. Konventionella infästningsanordningar för stomipåsar är ofla försedda med klippningsanvisningar, t.ex. i förrn av spiralgående ränder, för att underlätta en sådan anpassning. En sådan storleksanpassning är viktig för att se till att så liten del av huden runt stomin som möjligt kommer i kontakt med tarminnehållet, som uppsamlas i stomibandagen. Som tidigare nämnts gör formbarheten hos komponenten l att man lätt kan göra en finjustering av formen hos öppningen 4 så att denna överensstämmer med stomins 7 tvårsnittsform, vilken kan avvika från cirkulär form.

Vidare kan komponenten 1 enligt uppfinningen töjas tillsammans med huden så att risken minskas betydligt för att skjuvning mellan hud och adhesiv, som kan ge upphov till mekaniska skador på huden, skall uppkomma. En ytterligare fördel med komponenten enligt uppfinningen är att den är återapplicerbar efter borttagande från huden eftersom den inte i någon nämnvärd utsträckning drar med sig hudceller vid borttagandet.

Hydrokolloidmaterial drar vid borttagande med sig så mycket hudceller att dess vidhäftning mot hud märkbart minskar efter borttagandet. Komponenten 1 enligt uppfinningen drar heller inte med sig hårstrån och det finns därför ingen risk för att inflammation i hårsäckarna ska uppstå till följd av användning av sådana komponenter. Därmed kan även irritation av huden till följd av återkommande rakning av omrâdet nännast stomin undvikas vid användning av komponenter enligt uppfinningen. Komponenter enligt uppfinningen kan även göras transparenta, vilket gör att man kan övervaka hudens tillstånd utan att behöva lossa komponenten. 11 Efiersom egenskapema hos huden varierar från person till person varierar naturligtvis även den adhesiva beläggningens 3 vidhäftningsförrnåga mot hud för olika patienter. Vidhäftningslcrafien är även beroende av silikonelastomerens tjocklek och av bärarfilmens mekaniska egenskaper. De standardmetoder för mätning av vidhäftning som idag finns använder plattor av olika slag, t.ex. stål och glas, och ger inte värden som är relevanta för att mäta vidhäftiiing mot hud. De värden på vidhäfixiingslcrafter mot hud hos ett adhesiv, som anges i fortsättningen, skall därför uppmätas medelst en metod, som illustreras i figur 8, och som utvecklats av sökanden. Remsor A av ett bärarmaterial, en polyuretanfilm med en tjocklek av 25 +/- 5 mikrometer, belagt med det adhesiv, vilkets uppmätningslcraft skall uppmätas, och med en bredd av 25 mm placeras på huden på ryggen av minst tio fiiska personer av varierande ålder och kön och får sitta på huden i två minuter. Adhesivskiktets ytvikt skall vara 100 g/mz. Därefter drages remsorna A av med en hastighet av min/sek och avdragningskrañen Fl uppmätes. Avdragningsvinkeln, dvs. den trubbiga vinkel som bildas mellan hudytan och den avdragna delen av remsan, skall vara 135 0. Det uppmätta adhesivets vidhäftiiingskraft mot hud utgöres av medelvärdet hos den uppmätta kraften F 1. Adhesiv användbara vid komponenter enligt uppfinningen ska ha en vidhäftningslcraft enligt denna metod av minst 0.4 N/25mm. Företrädesvis är vidhäftriingskrafien l-3 N/25mm.

Adhesivet enligt uppfinningen skall ha en mjukhet som överstiger 8 mm mätt med en metod baserad på ASTM D 937 och ASTM D 51580. Vissa avvikelser vilka framgår nedan har gjorts i metoden. Figurerna 9 och 10 illustrerar denna modifierade metod att mäta mjukhet hos ett adhesiv genom att låta en kon B med en vikt av 62,5 g genom gravitation tränga ned i en 30 mm tjock provkropp C av det adhesiv, vilkets mjukhet ska bestämmas. Provkroppen 12 åstadkommes genom att man fyller en cylindrisk glasbehållare med innerdiameter 60 mm, en inre höjd av 35-40 mm med adhesiv till 30 mm höjd.

För en silikonelastomer gäller att icke härdad silikonprepolymer fylls i behållaren för att sedan tvärbinda till en elastomer i glascylindem. Den använda konen visas i figur 9 och har följande mått; a=65 mm, b=30 mm, c=15 mm och d=8,5 mm. Vid utförandet av mjukhetsmätningsmetoden sänks konen B först ned till en position I, vilken visas med streckade linjer i figur 10 och i vilken konens spets just nuddar ytan hos provkroppen C. Därefter frigöres konen B så att den av tyngdkrafien får tränga ned i provkroppen C.

Det antal mm konens B spets har trängt in i provkroppen C efter 5 sekunder uppmäts och utgör penetrationsvärdet P, vilket blir större ju mjukare provkroppen är. Penetrationsvärdet P utgör det mjukhetsmått som används i föreliggande uppfinning. Vid utförandet av metoden användes en Penetrometer PNR 10 från Sommer & Runge KG, Tyskland. Företrädesvis är mjukheten hos de i komponenten 1 använda silikonelastomeradhesiven 8-22 mm, helst 12-17 mm.

Genom användning av ett mjukt, hudvänligt adhesiv kan risken för att vätska från stomiöppningen rinner under adhesivskiktet i ojämnheter hos huden elimineras eller åtminstone signifikant reduceras om ytvikten av adhesivet är tillräckligt hög. Företrädesvis är ytvikten hos skiktet 3 av silikonelastomer större än 70 g/mz. i norrnalfallet gäller att ju större veck och ojämnheter som finns runt en stomi desto större ytvikt krävs för att uppnå läckagesäkerhet. I vissa fall kan det vara motiverat med fiera hundra g/mz, ända upp till 2000 g/mz- Förutom att öka läckagesäkerheten ger en hög ytvikt och hög mjukhet hos adhesivbeläggningen en minskad risk för att blåsor, blemmor eller andra skador uppträder på huden vid kanterna av anbringat adhesiv. Sådana skador 13 kan uppstå vid rörelser hos patienten som leder till relativ rörelse mellan hud och adhesivbeläggning eller genom att komponenten 1 belastas av krafter utifrån, t.ex. av tyngden hos en fiill stomibandage. Det har visat sig att risken för att sådana skador ska uppstå minskar med högre ytvikt och högre mjukhet hos adhesivbeläggningen. Detta beror troligen på att en del av belastningen tas upp av adhesivskiktet genom deformation och därigenom inte överförs till huden.

För att medge att endast en liten påläggningskraft behövs vid applicerandet av komponenten 1 enligt föreliggande uppfinning föredrages att mjukheten hos det använda mjuka, hudvänliga adhesivet är större än 12 mm. Ju mjukare ett adhesiv är desto snabbare flyter det in i eventuella ojämnheter i underlaget, vilket gör att komponenten 1 enligt föreliggande uppfinning är läckagesäker direkt efter applicerandet. Ett mjukt adhesiv kan vidare ta upp en större energimängd vid belastning än ett hårdare adhesiv innan det lossnar, vilket minskar risken för att det skall lossna vid belastning.

En annan viktig egenskap hos komponenten 1 enligt uppfinningen är att vidhäftriingskraften mot hud hos de mjuka, hudvänliga adhesiv som användes inte förändras med tiden eller endast i ringa grad förändras med tiden under den tid produkten är fastsatt på huden.

Komponenten 1 är även steríliserbar, vilket medger att den kan levereras sterilförpackad om så önskas. l4 I figurerna 4-6 visas ytterligare föredragna utfóringsforrner av komponenter 101, 201 och 301 enligt uppfinningen. Dessa komponenter är likadant uppbyggda som komponenten 1 beskriven med hänvisning till figurerna 1-3 men skiljer sig från denna i storlek och for komponentema 201 och 301 även i form. Öppningama 104, 204 och 304 har samma dimension som öppningen 4 i komponenten l i figurerna 1-3. Komponenterna 101 , 201 och 301 har sådan storlek att hela plattan av hydrokolloidmaterial hos ett konventionellt stomibandage kan fästas till översidan, dvs. till plastskiktet, hos komponenten enligt uppfinningen, vilket illustreras i figur 7, där plattan 109 hos ett konventionellt stomibandage 106 genom sitt hydrokolloidskikt lll är fäst till plastskiktet 102 hos en komponent 101 enligt uppfinningen. En fördel med att fästa till komponenten 101 är att hydrokolloidskiktet lll tätar bra mot det plana plastskiktet 102 hos komponenten 101. En ytterligare fördel är att den sträcka som eventuell vätska mellan hydrokolloidskikt 1 ll och plastskikt 102 skall strömma för att nå ut på omgivande hud är lång, vilket ytterligare minskar risken för att vätska skall läcka ut på huden från stomibandaget i figur 7.

I en icke visad utföringsfonn kan en komponent enligt utforingsformema 101,20l eller 301 ingå i ett stomibandage 106 i stället för den i figur 7 visade infästningsanordningen 109.

De beskrivna utforingsforrnema kan naturligtvis modifieras utan att lämna uppfinningens ram. Exempelvis kan andra plaster än polyuretan användas för plastskiktet i komponenten enligt uppfinningen. Vid tunna plastskikt hos komponenten kan det vara lämpligt att anordna ett bärarskikt, t.ex. av polyetenplast, ovanpå plastskiktet för att underlätta applicering, vilket borttages efter applicering. Uppfinningen skall därför endast begränsas av innehållet i bifogade patentkrav.

Claims (4)

500 062 12 P a t e n t k r a v

1. Elektronisk elkopplare innefattande en diodgrupp (11; 111) som är optiskt förbunden med ett ljusemitterande organ, vilket alstrar en ljussignal vid närvaro av en ingångsström, för alstring av en fotoelektrisk utsignal i beroende av ljussignalen, ett motstånd (13; 113), som är seriekopplat med den fotoelektriska diodgruppen (l1; 111), en utgångstransistor (12; 112) av FET-typ som är anslu- ten till diodgruppen (11; 111), så att den kan omkopplas från ett första impedanstillstånd till ett andra impedanstillstånd vid påläggande av den fotoelektriska utsignalen på styret och emittern, och en drivtransistor (17; 117) av FET-typ och arbetande i utarm- ningsmod, vilken kan förspännas till icke ledande tillstånd av en spänning över motståndet (13; 113) vid alstring av den fotoelekt- riska utsignalen av den fotoelektriska diodgruppen (11; 111), och vilken är ansluten till kollektorn och emittern över styret och emittern hos utgångstransistorn (12; 112) av FET-typ och med styret och emittern över motståndet (13: 113), k ä n n e t e c k n a d a v att ett konstantspänningsorgan (18; 118) är så parallellkopplat med motståndet (13; 113), som är kopplat över styret och emittern hos drivtransistorn (17; 117) av FET-typ, att det blir ledande vid påläggande av en spänning, som är högre än tröskelspänningen hos drivtransistorn (17; 117) av FET-typ och med sin ström i ledande tillstånd bidrar till en laddning mellan styret och emittern och till en urladdning mellan kollektorn och styret hos utgångstransis- torn (12; 112) av FET-typ.

2. Elkopplare enligt krav 1, k ä n n e t e c k n a d a v att konstantspänníngsorganet är en zenerdiod (18) med en genombrotts- spänning högre än tröskelspänningen hos drivtransistorn (17).

3. Elkopplare enligt krav 1, k ä n n e t e c k n a d a v att konstantspänningsorganet är en fälteffekttransistor (118) arbetande i anrikande mod och med en tröskespänning, som är högre än driv- transistorns (117) av FET-typ och vilken är kortsluten över styret och kollektorn.

4. Elkopplare enligt krav 1, k ä n n e t e c k n a d a v att utgångstransistorn (12; 112) av FET-typ är en fälteffekttransistor med oxidisolerat styre (MOSFET).